En svartvit dramakomedi i form av en roadmovie om en halvsenil gubbe som blir lurad av reklam och tror att han har vunnit en miljon dollar kanske inte gör många upphetsade. Om vi påpekar att Bruce Dern vann pris för bästa skådespelarinsats i Cannes för just denna presentation kanske dock några ögonbryn höjs. I övrigt var filmen nominerad till så många som sex Oscars samt har i skrivande stund ett ”metascore” på 92% på Rotten Tomatoes. Vi ska nu ta en närmare titt på huruvida filmen Nebraska verkligen lever upp till denna hype.

Som tidigare nämnts handlar den om den försupne åldringen Woody Grant (briljant spelad av Bruce Dern) som en dag får ett brev av typen ”Grattis du har vunnit en miljon dollar”, d.v.s. om du beställer x antal tidningsprenumerationer av oss och har det vinnande numret, givetvis tryckt i det finstilta. Woody får därför för sig att han ska ta sig till Nebraska för att ”casha” in sin miljon och börjar knata (från Montana till Nebraska). Hans familj (två vuxna barn och fru) blir till en början rätt irriterande över hans idioti men när Woody inte ger sig beslutar den ene sonen David (spelad av Will Forte) att köra sin far till Nebraska då det ger de ett tillfälle att umgås lite. Det är här roadmovie-biten börjar och färden utvecklas till en svart komedi full med gnabb och konfliktrelaterade inslag. Till saken hör även att Woody och David återser den ort de växte upp i från början (samt dess invånare), en småstad med hög arbetslöshet och en del fattigdom. Mer bör inte avslöjas då det riskerar att spoila filmen men det kan sägas att många möten komplicerar resan.

Som frun Kate ser vi June Squibb som gör en underbar roll vilken pendlar mellan att vara familjens förnuft samt vara helt bindgalen. Som den andre sonen Ross ser vi Bob Odenkirk (Saul i Breaking Bad) men för fans av denne kan det sägas att det tyvärr är i en väldigt underutvecklad biroll. I övriga roller ser vi legenden Stacy keach som även gör väldigt bra ifrån sig. I princip alla skådespelare gör bra ifrån sig dock måste jag nog erkänna att sonen David (Will Forte) är något opersonlig och kunde vara mer uttrycksfull. Dock fungerar han utmärkt i kombination med Bruce Dern vilken också gör filmens bästa skådespelarprestation.

Visuellt sett är den mycket snygg och att den är svartvit glömmer man märkligt nog bort relativt snabbt (som min bättre hälft uttryckte det; den känns inte som en svartvit film). Det svartvita fungerar mycket bra för att sätta tonen och personligen skulle jag inte kunna tänka mig den i färg alls. Musiken av Mark Orton är för det mesta mycket fin samt bidrar till känsla och ton på rätt sätt, men dock tyckte jag att den ibland var lite för ”smäktande” och på gränsen till en nästintill osmakligt smörig nostalgi-feel. Det känns bitvis helt enkelt som att Orton tar i lite för mycket. Detta är egentligen det enda riktigt negativa jag har att anmärka på.

Totalt sett fick faktiskt Nebraska mig att garva högt några gånger (vilket är mer man kan säga om de flesta komedier i allmänhet) vilket är ett extremt gott betyg från min sida. Den lågmälda, bitterljuva och ibland lite svarta humorn är ofta precis i min smak. Det bör dock påpekas att filmens tema i sig är även något jag personligen i allra högsta grad kan relatera till vilket givetvis bidrar till mitt gillande (flera gemensamma nämnare från mitt eget liv). I övrigt kan det sägas att filmen precis är lagom lång (strax under två timmar) och håller ett bra tempo rakt igenom. Jag skulle även vilja påstå att den har vissa Lasse Hallström-vibbar (fast mycket bättre än dennes filmer i allmänhet) samt likheter i ton med David Lynchs The Straight Story (1999). Dock står den helt på egna ben och förtjänar att placeras i klassiker-facket för sin genre. För fans av lågmälda och lite vemodiga komedier samt personliga (och bitvis lite rörande) dramafilmer är Nebraska ett måste. Betyget blir (trots vissa mindre brister) en rak 4:a av 5.

/Johan Enocson

# # # # # # # # # #

2017-11-27