Aapo Roselius har med ”I bödlarnas fotspår” illustrerat och lyft fram massavrättningar och terror under och efter det finska inbördeskriget, 1918. Fokus ligger bl a på två aspekter, det kollektiva minnets förändring som process och hur exekutorernas dåd har behandlats. Boken är totalt sett en bred skildring, detta trots något torftigt material (vilket ibland tyvärr motverkar helhetsintryck rörande enstaka förlopp av naturliga skäl). I övrigt är boken också mycket lättillgänglig och läsvänlig samt utgör en spännande skildring av händelser och öden under och efter inbördeskriget. För den historieintresserade finns här mycket att hämta.

Roselius resultat belyser i synnerhet den straffkampanj den vita sidan stod för under och efter inbördeskriget samt det kollektiva trauma den vita terrorn medförde. En ambition i boken är bland annat att belysa varför denna typ av grymheter förekom (och hur). Här ser Roselius ett samband med tidigare dehumaniserande propaganda innan frihetskriget. Att se fienden som ”avskum”, knappt bättre än djur (och därmed utan rättigheter) var inget nytt för Finland rent historiskt när det gällde krig, och när det kom till inbördeskriget, applicerades även detta tänkande även på dess egna medborgare. Skoningslösheten kom totalt sett också att bli tongivande. Intressant är även att få krav ställdes på rekryter och överlag vilket i sin tur kan ha lockat människor med sinnessjukdomar och empatistörningar (varav några få fall kan ha resulterat i myten om den grymme exekutorn). Det konstateras även att ett svartvitt förhållningssätt samt likartade tendenser även fortsatte att närvara under frändefolkskrigen.

Roselius har strävat efter att redogöra för båda sidornas syn på händelserna men de ”vita grymheterna” ligger i fokus. Här märks även hur Svinhufvuds förordning användes gång på gång för att legitimera den vita sidans handlingar och förhindra att exekutorerna på den vita sidan ställdes till svars. Endast vid ett fåtal specialfall (t ex Serenius och Husso) ledde grymheterna till interna utredningar. I de många anmälningarna efter kriget som visserligen sällan ledde till rättsliga påföljder erbjuds dock ett ”intressant titthål för eftervärlden”, som Roselius uttrycker det. I dessa går det framförallt att utläsa mycket som illustrerar den då rådande situationen, bilden av bl a exekutorn blir tydligare än vad som annars skulle framträda i förhörsprotokoll. Här finns också t ex tecken på den grymhet som var svår att komma runt rent rättsligt men som resulterade i Svinhufvuds förordning, och då i synnerhet den friande paragrafen som kom att fungera som rättssystemets nödlösning. Likväl hade inte detta någon inverkan på antalet anmälningar som fortsatte att strömma in, i synnerhet på grund av vänsterns pådrivande ton i den offentliga debatten.

Flera centrala företeelser under inbördeskriget var produkter av världskriget och i synnerhet relationen till Ryssland. Tendenserna fanns innan i form av en stark önskan att frigöra sig från Ryssland och likaså att rent socialt kunna frigöra sig från överklassen. Roselius menar dock att inbördeskriget till stor del påverkades av utländska händelser och viljor, där Ryssland och Tyskland kan ses som mycket pådrivande. De borgerliga skyddskårerna var till en början skapade med syftet att vara en sorts lokal ordningsmakt värna om egendom och motverka revolutionära tendenser. Dessa blev så småningom till små arméer i Mannerheims regi. Arbetarrörelsen hade i sin tur sin ordningsvakt och bildade röda garden vilka i sin tur stöddes av bolsjevikerna i Ryssland. Roselius konstaterar dock att kriget kan anses som amatörmässigt på många sätt och att det därför också rör sig om en mängd olika historier och öden mer än ett välplanerat och strategiskt uniformt krig, dock existerar en hel del likartade fenomen och företeelser men totalt sett bör händelser också gärna ses i sina egna kontextuella sammanhang. I det att omständigheterna kring avrättningarna varierade oerhört lyfter Roselius fram det dualistiska med straffkampanjen som fenomen, och menar att dess karaktär både kan anses ha varit accepterad och oacceptabel, officiell samt inofficiell/hemlig. Som ett exempel kan paradoxen i att exekutorer ofta har erkänt närvaro, men sällan sitt deltagande, nämnas. Från ett ”ledarperspektiv” ter sig dock terrorkrigföring och i synnerhet avrättningarna mycket effektiva för den vita sidan när det gäller att sätta skräck i fienden. Exekutorer som t ex Kalm använde sig också både av impulsivitet och mer noga systematiska tillvägagångsätt vilket enligt Roselius visade sig vara framgångsrikt. En effekt av den slumpmässigt styrda terrorn var också att den lättare sågs som en ren bestraffning och därmed skapade större ”ringar på vattnet” lokalt sett.

Att Finlands kollektiva minne har fått utstå en del prövningar står klart efter läsning av Roselius bok. Här målas en riklig bild av hur minnet ändrat form och framställning upp. Efter kriget restes t ex minnesmärken och monument för att de hedra de som fallit på den röda sidan, men dessa fick sällan stå orörda. Inte heller offentliga manifestationer i syfte att hedra offren tilläts av myndigheterna och ansågs ofta som ”anti-fosterländskt”. Istället utvecklades en slags inofficiell minneskultur i föreningar och hem. En annan sak som försvårade den röda sidans martyrroll är även att de röda spred sin beskärda del av terror under kriget. Det kom att dröja ett bra tag innan den vita sidans terror och framförallt exekutorerna uppmärksammades i Finlands historia. Det hela hjälptes inte heller av Finlands efterkommande relation till Sovjet kom även att utgöra ett hinder för den röda sidans upprättelse rent politiskt. Trots detta kunde dock inte minnet av de vitas terror falla i glömska, något som även syns i de upprepade anmälningarna (trots förordningen). Visserligen förekom tidigt vissa ansträngningar att uppmärksamma händelserna men dessa var ofta en del av en politisk agenda och/eller politisk agitation och bör inte ses som någon allmänt vedertagen historieskrivning. Istället var det först efter andra världskriget som några ordentliga historieprojekt som inkluderade båda sidorna tog fart. Här är det även värt att notera att Tysklands nederlag till viss del bidrog till att möjliggöra detta, samt i övrigt också en ”kursändring” vad gäller Finlands historia. Vidare kan man även poängtera att projektet Finlands krigsdöda (som Roselius medverkat i som forskare) i sin tur utgör en del av återupprättandet av minnet av den röda sidans minnestradition samt illustrerar minnets kursändring.

Vad gäller exekutorerna och avrättningarna har vissa blivit avsevärt mer uppmärksammade än andra i folkminnet. Roselius menar dock att dessa på många sätt inte är representativa för helheten på grund av mängden varierade och olika omständigheter rörande avrättningarna. Både Sippola (Veikko) och Haukijärvi bör t ex betraktas som särfall, likaså avrättningarna i Petäjävesi och Helsinge socken. Likväl agerade och förekom dessa personer och händelser inom ett ramverk av förutsättningar skapade av den vita sidan även tiden innan inbördeskriget. Roselius menar även att personer med relativt hög social status kan förmodas ha fått mer plats i minnesskildringarna vilket i sin tur kan överskugga händelser som involverar ”enklare” män. Till skillnad från den vita versionen målades t ex exekutorerna i ”röda” versioner ofta upp som ”rik storbonde” eller liknande och det var vanligt att social tillhörighet lästes in i många sammanhang, även efter kriget.

De metoder Roselius har begagnat är flertaliga och utgörs både av kvantitativa och kvalitativa metoder och analyser. Här används material från tidigare forskning, statistik, tidningar, minnesskildringar från diverse arkiv. Roselius medverkan i projektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 kan även ses ha bidragit till en hel del material till denna bok. Materialet (rättsprotokoll, terrorstatistik, minnesskildringar etc) som ligger till grund för undersökningen är något som successivt har insamlats över många år efter inbördeskriget och innefattar över 1000 personer som antas ha deltagit (indirekt såväl som direkt) i avrättningarna. Den långa tiden för insamling kan också ha lett till vissa variationer av samma namn har förekommit och därmed på grund av detta blivit aningen missvisande, dessutom bör merparten också helst ses som en representation vad folk minns i efterhand och sekundärkällor.

En problematisk företeelse som Roselius ondgör sig över ett flertal gånger och som framkommer i undersökningen är den allmänt rådande oviljan bland inblandade att medge sig skyldiga till regelrätta avrättningar, trots att många vittnesmål gärna verkar rättfärdiga sådana handlingar lyser erkännanden ändå med sin frånvaro i många fall (trots andra tecken som pekar på närvaro och deltagande). Både det vita högkvarterets direktiv om att snabbt expediera fienden framstår i detta som något paradoxalt i sin legitimitet, likaså de mer slumpmässiga avrättningarna vars syfte ofta var ren terror i syfte att avskräcka fienden. Att på ett representativt sätt göra ett urval för att illustrera ”en vit terror” och de vita exekutorerna ter sig något problematiskt av flera anledningar, inte bara att omständigheterna samt skäl och motiv till händelserna varierade. Att vissa fall fick mer publicitet och blev mer allmänt uppmärksammade än andra kan också bero på ett flertal anledningar, t ex hur många som berördes och/eller hur väl exemplet passade att användas för en politisk debatt och liknande. Att de exempel som tas upp (i synnerhet i kapitel sex) på många sätt inte kan anses som helt representativa (varken valet av exekutorer eller terrorinslag) motiverar dock Roselius med att det endast är ”få fall som händelserna har efterlämnat tillräckligt med uppgifter för en vettig och trovärdig rekonstruktion”.

Enligt Roselius utgörs bokens mest pålitliga källor av rättsprotokoll men i dessa är det endast sex procent av de 1000 personerna som nämns och merparten av namnen finns i terrorstatistiken och minnesskildringar. Detta medför i sin tur vissa risker och pekar även på ett stort mörkertal. De händelser och öden som redogörs för i boken endast är de som funnits tillgängliga och mest tydliga, men bör även inte ses som fullt ut representativa för likartade händelser och öden p.g.a. olikartade faktorer och variation. Visserligen uppmärksammar Roselius också just detta men en viss frustration kan skönjas när siffrorna i statistiken tas upp, i synnerhet i konstaterandet att ”endast var åttonde person omnämns i mer än en källa” samt att troligen så förekommer bara ett fåtal av det riktiga antalet exekutorer i materialet. Detta i sig, menar Roselius, pekar på att antalet exekutorer förmodligen var betydligt större än vad källorna anger. Att någon skulle ha tvingats att delta i avrättningarna finns dock inga rena bevis på, noterar Roselius tröstlöst och menar att grupptillhörighet samt en dehumaniserande syn på motståndare med lätthet kan få människor att begå grymheter. Ett konstaterande som har gjorts förr och kommer att göras igen.

/Johan Enocson

# # # # # # # # # # # # # # # # # #

2017-12-01