Steve McQueen´s ”12 Years a Slave” är en film som inte bara gör upp med Amerikas mörka historia, det gör även anspråk på att vara ett biografiskt verk, baserat på musikern Solomon Northups livsöde. Man kan dock inte låt bli att undra över på vilket sätt detta verk skiljer sig från liknande filmatiseringar (som t ex Roots, 1977) och är det verkligen mer än bara ännu en historisk skildring av ”det hemska som var”? Kritikerna verkar iallafall tycka det.

En film av denna sort och dess syfte bör synas i sömmarna för största behållning. Till att börja med är den inte gjord av
en vit amerikan som skäms för sin historia eller en historiskt och socialt engagerad afroamerikan (t ex Spike Lee) utan
en färgad britt, vilket förmodligen påverkar dess ton, budskap och eventuella agenda. Handlingen utspelar sig nämligen under en historiskt känslig punkt, d.v.s. mellan 1841 och 1853 (innan amerikanska inbördeskriget) samt kretsar kring en fri afroamerikan (med familj och hus i New York), d.v.s. musikern Solomon Northup som blir drogad och såld som slav till en plantage i Arkansas. Med tanke på titeln kanske jag inte behöver påpeka att denna film handlar om hans 12 år som slav…

Filmen kan sägas vara en betydlig mer brutal och mörk historia än t ex Roots och den lockar inte till många skratt. Detta är dock knappast en brist då den lyckas med att förmedla mycket och blir aldrig innehållslös eller tråkig trots ett ganska sävligt tempo. Ett exempel på vad som försiggår utöver det man ser är det faktum att den är starkt färgad av etiska bekymmer, d.v.s. både slavarnas och slavägarnas tolkningar av kristna budskap och kristen etik. Detta i
kombination med småsinta, bittra och olyckliga människors
handlingar samt vad människor kan vara benägna till för att överleva gör den intressant på en lite högre nivå (i historisk
kontext och socialt).

Vad gäller skådespelarna gör de flesta en bra och ärlig insats. Det känns verkligen som att alla iblandade försöker göra sitt bästa med att bidra utan att någonsin komma med excesser eller divalater. Detta grepp gör att man snarare minns karaktärerna och historien snarare än skådespelarna, vilket i detta fall bara kan ses som ett stort plus. Till och med Brad Pitt klarar sig (i princip) från att ta över showen och nöjer sig med att bara vara en liten birollsfigur vilket
är skönt. Apropå biroller är jag inte speciellt van vid att se Chiwetel Ejiofor i annat än sådana men här visar han att han är kapabel att bära en hel film som huvudrollsinnehavare. Faktum är att varenda blick och rörelse är trovärdig och trots bristen på avancerad dialog från hans sida uppvisar han här att han behärskar sitt yrke väl. Steve McQueen återanvänder också Michael Fassbender (för sin
tredje gång i en långfilm) men denna gång inte som protagonist utan snarare som nemesis. Inte för att hans forna huvudroller var överdrivet sympatiska men denna gång är han faktiskt ett vidrigt kräk, vilket är något han gör synnerligen väl. Också Benedict Cumberbatch och Paul Giamatti gör lyckade insatser, något som även kan sägas om den övriga ensemblen. Faktum är att alla inblandade känns fokuserade på att bidra till helheten vilket är relativt ovanligt. Om det nu beror på den historiska samt etiska allvaret av det hela, eller bara att det rör sig om Steve McQueens största filmsatsning hittills låter jag bli att spekulera i.

Visuellt sett är filmen en ren fröjd att titta på, både miljöer och karaktärer presenteras på ett mycket estetiskt tilltalande sätt. Vissa arthouse-tricks används också titt som tätt, t ex extrema närbilder, kameraföring med förlorat fokus, ingående fokus på föremål samt karaktärer som får
representera en underliggande poäng. Kameran kan även dröja kvar för att förstärka en scen ibland på ställen där en normal blockbuster hade klippt till nästa scen. Det kan även påpekas att trots sitt mörka och rätt brutala innehåll
är det en mycket vacker och ljus film rent visuellt, något som verkligen lyfter den. Detta är antagligen ett medvetet grepp då den förmodligen knappt hade gått att se på ifall den hade varit lika mörk och dyster som historian den är skapad för att förmedla.

Filmen är också ljudmässigt minimalistisk trots att den har så mycket för sig på en och samma gång. Ljudbilden består i princip alltid av de ljud som framhäver situationerna och sällan något mer. Något som dock irriterar mig oerhört är ljudet som hörs när någon får ett knytnävsslag (hur svårt ska det vara att få till ett realistiskt knytnävsljud år 2014?) vilket känns helt fel. Med tanke på att filmens ambition är att vara en realistisk sådan är detta faktiskt en
rejäl skamfläck. Som tur är förekommer inte så mycket knytnävsslag i filmen utan den största delen misshandel utförs med tillhyggen såsom piskor med mera.

När det kommer till musiken är även den sparsmakad trots att filmen faktiskt handlar om en musiker. Ledmotivet består bara av några få enkla ackord (visserligen med oktavhöjningar för viss variation) och återkommer ett antal gånger i filmen på ett mycket försiktigt sätt. I övrigt har vi några väl framförda negro spirituals men några till
hade inte skadat med tanke på kontexten. Ett musikstycke man dock inte glömmer i första taget är sången ”Run, Nigger, Run” här framförd av Paul Dano på ett mycket effektfullt sätt i sitt sammanhang.

Som kuriosa är det kanske även värt att veta att Solomon Northup skrev sin självbiografi (som denna film är baserad på) efter sin frigivelse samt därefter var involverad i befriandet av söderns slavar precis innan amerikanska
inbördeskriget. Hans öde utöver detta bör vi lämna därhän (och bör inte undersökas förrän man har sett filmen).

En film som aspirerar på att vara ett biografiskt verk på detta minst sagt pretentiösa sätt löper alltid risk att kritiseras för sitt innehåll på grund av att dess egentliga syfte är att underhålla snarare än att återskapa verkligheten på ett helt korrekt sätt. Därför kan åtminstone inte jag ge den full pott betygsmässigt förrän jag gjort mig införstådd med källmaterialet samt genomfört någon slags
(tvångsmässig) källkritik. Även motsatsen, d.v.s. det faktum att källmaterialet begränsar filmen rent handlingsmässigt bör ses som en faktor inför eventuellt betyg (handlingen är mycket enkel). Dock är det svårt att inte konstatera att 12 Years a Slave är ett väldigt bra stycke film (Steve McQueens bästa hittills). Det var faktiskt ett tag sedan jag såg en så välgjord och genomtänkt film överhuvudtaget. Betyget blir därför 4 av 5. Rekommenderas!

# # # # # # # # #

2017-12-06