Ska man berätta historian om WikiLeaks och om Julian Assanges uppgång kommer det alltid finnas någon som känner sig smälld på fingrarna. Oavsett om det rör sig om motståndare till Assange eller anhängare till honom. Där kommer alltid finnas människor som anser att en sådan film gör båda sidorna orättvisa. The Fifth Estate gör även sin publik orättvisa.

Tanken är att denna film ska fungera som en biopic tillika journalistisk thriller som förklarar och berättar hur det gick till och vilka omständigheter som ledde till att Julian Assange (Benedict Cumberbatch) tillsammans med Daniel Berg (Daniel Brühl) startade WikiLeaks. Vi får hela sagan levererad från början till slut med en del extra dramatiska bitar som exempelvis när de kom över det enorma materialet från Afghanistan av Bradley (numera Chelsea) Manning.

Det hela fungerar faktiskt till en början helt okej. För den som inte är särskilt insatt i alla processer som låg bakom WikiLeaks födelse kan denna filmen vara väldigt lärorik om man nu intresserar sig för WikiLeaks bakgrund eller för sajten överhuvudtaget. Problemet, som det så ofta blir när historier är baserade på verkliga händelser och dessa händelser inte redan är bra nog, är att det tenderar att bli tråkigt och segt ibland. Detta i avsaknad på dramatiska händelser. Filmen försöker anspela på några av dessa som när WikiLeaks-redaktionen fick tag på något magstarkt material eller hur myndigheter mer börjar intressera sig för Assange och han börjar känna sig jagad. Men det blir aldrig riktigt så där spännande som man vill.

På det positiva planet gör filmen en bra djupdykning i medborgarjournalistikens värld, därav namnet på filmen; The Fifth Estate. Detta står för den femte statsmakten, vilket är folket. I USA och Storbritannien utgör medier och press den fjärde statsmakten (i Sverige är det den tredje) och man menar då att i och med internets framfart och med den ökade digitaliseringen har folket nu kunnat bli sina egna journalister och sin egen statsmakt. Vi som bedriver Autoexecute.se är själva en del av medborgarjournalistiken och jag kan därmed känna igen mig i den värld och de karaktärer i den berättelse som The Fifth Estate vill förmedla.

Skådespelarmässigt är det bara herr Cumberbatch som sticker ut i sitt porträtt som Julian Assange. Det ska poängteras att undertecknad anser den verklige Assange vara en sann hjälte och som inte alls tror på att han på något sätt våldtagit de kvinnor han anklagas för att ha gjort. Detta känns mer bara som ett sätt för att USA, via Sverige, ska få tag på honom, och med tanke på den senaste radens avslöjanden beträffande svenskt och amerikanskt samarbete rörande övervakning, stödjer detta min tes ännu mer. Nu babblas det på för mycket om just Assange men poängen jag ville förmedla var att jag gillar Assange och det blir därför svårt att fortsätta att gilla honom lika mycket i framtiden om Cumberbatchs porträtt överensstämmer med verkligheten. Han framställs som en väldigt otrevlig och egotrippad person som gärna hugger sina egna medarbetare i ryggen för att själv, tillsammans med sitt barn WikiLeaks, framstå som så rent och samhällsrelevant som möjligt. De är just därför som filmen bland annat har retat upp många anhängare till Assange. Han själv kontaktade även Cumberbatch när den sistnämnde hade fått rollen och bad honom att inte göra filmen. Jag antar att han nog kanske inte är så glad på Cumberbatch idag även om skådespelaren är en uttalad anhängare av honom och WikiLeaks.

De övriga skådisarna känns mer träiga och de verkar vara ointresserade av att vara med i filmen. Karaktärerna känns platta och underutvecklade. Det svenska tillskottet Alicia Vikander är den som jag har mest svårt för rent skådespelarmässigt i denna rullen. Hennes engelska är inte dålig men den gör att skådespeleriet brister eftersom jag hör att hon har problem med att uttrycka och förmedla känslor och göra sitt jobb korrekt när det är på ett annat språk.

Eftersom jag redan sågat den trista handlingen faller även regin av Bill Condon. Men vad förväntar man sig av en kille som gjort två Twilight-filmer och som försöker sig på ett journalistiskt thrillerdrama? Dock är filmen inte ett riktigt bottennapp. De största missarna ligger som sagt i handlingen och regin. Men när det är verklighetsbaserat, som tidigare nämnt, då tenderar det att bli tråkigt om den sanna historian redan från början inte var så jättemärkvärdig. Så egentligen kan man inte klandra manusförfattarna allt för mycket. De har gjort vad de kunnat av historian om WikiLeaks, och Condon har gjort vad han kunnat av manuset. Och som jag nämnde så gör den faktiskt en intressant djupdykning i medborgarjournalistikens värld. Det blir därför precis över godkänt.

Betyg blir 2,5 av 5

/Niklas Grgic Sandberg

# # # # # # # # # #

2017-12-07