Requiem for a Dream (2000) har några år på nacken nu och Darren Aronofsky har förändrats ordentligt som regissör sedan den kom. Så frågan lyder, hur står sig detta verk nu runt 14 år senare?

Till att börja med bör det påpekas att filmen är en adaption av Hubert Selby Jr.s bok med samma namn (som dock inte undertecknad har läst) och Hubert Selby Jr. var även med och skrev manus tillsammans med Aronofsky Handlingen kretsar kring missbrukaren Harry (Jared Leto), hans mor Sara (Ellen Burstyn), hans vän Tyrone (Marlon Wayans) samt hans flickvän Marion (Jennifer Connelly). Filmens centrala tema är även missbruk ur flera perspektiv samt dess konsekvenser för samtliga inblandade. Harry, Tyrone och Marion är beroende av heroin och modern blir så småningom beroende av bantningspiller (med amfetamin som ingrediens) och samtliga missbruk eskalerar allteftersom på olika vis. Till skillnad från andra filmer som behandlar missbruk finns det inte mycket som glamouriserar missbruket här vilket känns relativt uppfriskande. Trots filmens svartsynta inställning och emotionella tyngd bör det dock inflikas att filmen innehåller en hel del tragikomiska inslag som lyfter den från att bara vara en en nedåtgående och ångestfylld resa.

   När det kommer till filmens skådespelare bör det erkännas att det egentligen bara är Ellen Burstyn (modern) som skiner och ibland Jennifer Connelly (Marion) medan Jared Leto och Marlon Wayans aldrig riktigt får till replikerna på ett helt övertygande sätt. Detta är märkligt nog ingen större brist då Aronofskys egensinniga regi och berättarteknik i detta fall är tillämpat på ett av de mest effektfulla sätt jag någonsin har sett inom filmmediet. Han lyckas med att lyfta fram karaktärerna på ett visuellt och fysiskt sätt vilket gör att avsaknaden av längre dialogbaserade partier aldrig känns speciellt påtaglig. Själv måste jag erkänna mig väldigt förvånad över hur en film som faktiskt har så lite dialog kan komma undan med det utan att det märks och samtidigt lyckas göra karaktärerna så uttrycksfulla (och som sagt, trots vissa av skådespelarnas brister).

Vad som dock kan ses som brister och tillkortakommanden är till exempel att vissa (förvisso snygga) visuella grepp ibland känns lite överanvända, repetitiva och övertydliga. I övrigt är storyn aningen enkel och kan jämföras med att rulla ned för ett berg (som förmodligen bara var en kulle från början). Även det faktum att lite bättre skådespelare än Jared Leto och Marlon Wayans kunde ha hjälpt till när det gäller dialogen (dock är det inget som helst fel på deras fysiska skådespel). Istället för de tidigare nämnda överanvända visuella sekvenserna hade åtminstone jag gärna sett några fler välgjorda dialoger. Några fler svagheter än de jag nämnt finner jag dock svårt att hitta och de jag påpekat är egentligen bara petitesser när det gäller det stora hela.

Den särodlade visuella stilen i kombination med Clint Mansells briljanta musik skapar en minst sagt, påtaglig och stark stämning överlag samt gör det hela, enligt mig, till ett mycket lyckat konstverk. Stämningen filmen förmedlar kan även ses som den största poängen med att se filmen, men det är klart det är inte en speciellt trevlig känsla det rör sig om, åtminstone för mig så känns filmen som ett knytnävsslag i magen. Det är även den film av Aronofsky som griper tag i mig mest personligen, trots att jag verkligen gillar både The Wrestler (2008) och Pi (1998).

För folk som inte uppskattar ”arty crap”, ångest, visuellt imponerande uttryck och annorlunda grepp i sin film utan hellre vill ha filmer av mer klassiskt och realistiskt snitt kanske inte Requiem for a Dream hittar hem men för mig är det en riktig höjdare. Betyget blir därför 4 av 5 för Requiem for a Dream och enligt mig förtjänar den faktiskt epitetet  ”konstverk”.

# # # # # # # # # #

2017-12-07