Det är nu ett bra tag sedan Jim Jarmusch släppte Ghost Dog – The Way of the Samurai (1999), en film som jag personligen fullkomligt älskade när den kom. Frågan återstår dock; hur står sig detta verk nu 18 år senare?

Om jag får i uppdrag att förklara den här filmen för en oinvigd skulle jag förmodligen säga någonting i stil med ”surrealistisk Yojimbo i amerikansk urban miljö med undertoner av feodal-Japans moralkoder samt massa glass och duvor”. För de som åtminstone har sett en Jim Jarmusch-film förut skulle det förmodligen bli något mer i stil med ”Coffee and Cigarettes goes Tarrantino-esque, Kurosawaghettosamurai typ”, eller kanske inte… För min sambo förklarade jag dock det hela med ”fet, glassätande, halvt efterbliven, ghetto-snubbe utan vänner hänger med duvor och tror att han är en samuraj samt får lite problem med maffian” och det verkade tydligen vara någorlunda korrekt, enligt henne i alla fall.

Jim Jarmusch omisstagliga stil återfinns här och genomsyrar verket helt och fullt. Det är långsamt, lågmält, dammigt, relativt filosofiskt och ”fika-mentalitet” råder i många scener (d.v.s. ”nonsens-dialogtunga” scener) . Ett visst fokus på tecknat filmvåld vävs också in i det hela och det ”riktiga” våldet känns bland annat i och med detta grepp aldrig riktigt grovt, (även fast det ibland borde vara det) och lockar snarare till skratt samt bidrar till filmens allmänna feel-good-känsla. Vad man faktiskt ser hända och vilken känsla som filmen förmedlar känns ofta som helt skilda ting, något som utgör ett mycket roande bryderi, åtminstone enligt mig. Att berätta två skilda historier på detta vis är en konst som få behärskar.

Ghost Dog himself spelas av icke mindre än The Last King of Scotland, aka The Butler, aka  Forest ”Lazy Eye” Whitaker. I övriga roller ser vi bla annat den Isaach de Bankolé (bl a The Limits of Control) som glassförsäljaren Raymond, John Torney som den halvhygglige gangstern Louie samt mindre hyggliga gangstrar porträtterade av Henry Silva, Frank, Cliff Gorman, Frank Minucci, Victor Argo, Richard Portnow, Gene Ruffini samt sist men icke minst gangsterdottern Tricia Vessey. Visserligen är de flesta av skådespelarnas insatser oftast mycket underhållande (i synnerhet mafiatypernas) men tro inte att det här är något annat än Forest Whitakers show med support. Whitaker spelar minst sagt lågmält men varenda blick samt ansiktrörelse är genomtänkt. Personligen har jag sett få skådespelare skådespela enbart genom att röra på näsborrarna tidigare. Whitakers roll speglas dock ofta i sina ”supporting actors” och det är tillsammans med dessa hans roll blir ännu mer solid. Som kuriosa för Jarmusch-fans kan det tilläggas att en viss ”indian” återfinns mumlandes ”Stupid fucking white men” i filmen, vilket ringer en klocka för alla som har sett Dead Man (1995).

När det kommer till ljudbilden är den lågmäld och för att använda en i vanligtvis lite nedlåtande term, (men inte i det här fallet) – lite ”dassig”. Detta grepp bidrar dock till att förmedla den tidigare nämnda känslan av två historier. I övrigt är det RZA som står för den lågmälda och stämningsfulla musiken som även känns svår att placera i ett årtionde. Något som även är mycket bra för filmens hållbarhet då den bidrar till en viss känsla av tidlöshet.

Om inte detta verk utgör ett av Jim Jarmusch absolut bästa verk vet jag faktiskt inte vad som gör det. Dock bör en varning utfärdas innan jag sätter betyget; Jim Jarmusch-filmer är inte för alla. Utläs detta som ”varning för arthouse-tendenser”. Mitt betyg blir dock 4,5 av 5. Att det inte blir full pott beror endast på några få mindre starka skådespelarinsatser, visserligen inget som förstör helheten men den är med andra ord tyvärr inte ”perfekt”. Filmen kan dock fortfarande räknas som en av mina absoluta favoritfilmer (i.a.f. med på topp 50-listan) och har med andra ord åldrats med värdighet (och håller antagligen minst ett tag till).

/Johan Enocson

# # # # # # # # # # # # # # # # # # # # #

2017-12-07