Snacket om Lego-filmen hade gått runt ett bra tag innan yours truly slutligen svalde stoltheten och beslöt sig för att bänka sig och se vad hyllningskören tjatade om. Jag kan lugnt säga att min skepsis inför att tvingas se på, vad jag antog var, en barnfilm var stor, för att inte tala om att åbäket i grund och botten är av dansk härkomst. Men innan filmen ens hade nått 5-minuterssträcket var jag fångad med hull och hår, och så förblev det tills eftertexterna rullade in och jag med svansen mellan benen kom krypande till korset.

Jag har aldrig varit någon extraordinär Legobyggare. Mitt gamla bestånd av byggklossar agerade mestadels som en smärtsam hinderbana för morsan som tvingades trampa sig över kaoset jag lämnade bakom mig på min destruktiva bana. Byggandet sträckte sig mestadels till att tillverka diverse urflippade skjutvapen och aldrig till att bygga enligt några instruktioner. The Lego Movie handlar om just detta, att uppmuntra till att skapa fritt och kreativt utan begränsningar eller regler och den talar direkt till skitungen i de flesta av oss.

Filmen handlar om Legofiguren Emmet som lever ett inrutat och fullständigt lyckligt liv som en hjärntvättad byggarbetare. Efter en oväntad och omtumlande upplevelse blir Emmet bekantad med revolutionären Wyldstyle som gör honom varse om att han enligt en gammal profesia är den ”den speciella” mästerbyggaren som förväntas rädda världen. Han tvingas därefter lämna sitt trygga och fixerade liv bakom sig för att, med hjälp av bland andra Batman, Gandalf och en neurotisk rosa enhörning, stoppa den ondskefulle diktator Lord Business från att limma fast Legovärldarna i ett evigt stillestånd.

Handlingen är kanske inte något extraordinärt, den är i mångt och mycket en stöld av The Matrix, även om det är väldigt kreativt och listigt upplagt då filmen också förhåller sig till vår ”riktiga” värld utanför Legos universum. Detta tänker jag inte spoila för er läsare men jag nöjer mig med att säga att Will Ferrell inte bara gestaltar rollen som Lord Business utan även dyker upp i egen person. Filmens egentliga styrka ligger i dess otroligt intelligenta målgruppsanpassning. Den är smart och otroligt charmig och kan erbjuda något för alla. Filmen är också full av satir och även svart humor i viss mån och blir stundtals riktigt slående och galet roligt då den särskilt hånar samtida TV, musik och reklam till det viljelösa, slavlika tillstånd som dessa skapar. Nu, till det visuella. Jag kan lätt konstatera att detta är bland det mest kreativa och snyggt utförda kombination av CGI och den gamla skolans trickfilmning med stop-motion i all dess prakt. Allt är så överdrivet färgglatt och epileptiskt att man föreställer sig att filmen gjorts av en hyperaktiv 10-åring på en tung syratripp. Det är inte ett dåligt betyg.

Jag hade svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle recensera, vad i mångas ögon anses vara, en barnfilm. Än mindre att jag skulle slänga ut några tunga betyg. Men The Lego Movie är inte bara en barnfilm. Det är en färgexplosion i fullständig epileptisk frenesi som genom smart samtidssatir lyckas bli intressant och kul både unga och gamla tittare. Otippat…

Betyget blir 4 av 5 möjliga.

/Felix Öhlen

# # # # # # # # # # # # # # #

2017-12-07