Trance är en påkostad psykologisk thriller regisserad och producerad av Danny Boyle samt med flera välrenommerade skådespelare i huvudrollerna. Hur kunde det slå fel? Vi skall nu söka svaret på denna gåta.

Trance är en ytterst märklig film på många sätt. Dess handling skulle kunna vara hämtad ur Twilight Zone, något halvtaskigt TV-mysterie från 70- eller 80-talet eller någon direkt-till-dvd-thriller med usel budget och usla skådespelare. I detta fall är det dock både en hygglig regissör, och som tidigare nämnts, hyggliga skådespelare vilket gör den till något minst sagt annorlunda.

Till att börja med ber den, något oförskämt, att åskådaren måste köpa/acceptera konceptet hypnos/hypnoterapi till fullo då detta utgör filmens centrala tema. Själv hade jag, likt många andra lite svårt att lyckas med detta då konceptet aldrig ifrågasätts utan presenteras som en helt vedertagen läkevetenskap, minst lika fungerande som paracetamol. Även det faktum att 5% av världens befolkning presenteras som ytterst mottagliga för hypnoterapi samt kan försättas i trans bara genom att man ber de att sluta ögonen och tänka på något minne, känns åtminstone för mig en aning löjeväckande. Hade filmen däremot utgett sig för att vara av mer paranormal karaktär hade detta koncept varit lättare att godta men dess presentation indikerar bara att den är en någorlunda verklighetstrogen thriller. I detta fall hade den vunnit mycket på att anta en mer humoristisk ton och inte ta sig själv på så blodigt allvar (vilket den för det mesta gör). Visserligen finns det en hel del humoristiska inslag (om könsbehåring till exempel) men dessa lyckas aldrig helt med att förvandla filmens ton till något mer lättsamt.

Nåväl, nog om det. Handlingen är något av ett triangeldrama och kretsar kring spelmissbrukaren Simon (James McAvoy), hypnoterapeuten Elizabeth (Rosario Dawson) och tjuven/gangstern Franck (Vincent Cassel) samt en stulen tavla. Efter en något misslyckad konstkupp där stöldobjektet (ett verk av Goya) försvinner, tvingar Franck spelmissbrukaren Simon att uppsöka hypnoterapeuten Elizabeth för att han ska hypnotiseras för att komma ihåg var (i helvete) han slarvade bort (den jävla) tavlan under kuppen. So far so good… Det är här det börjar bli komplicerat och utvecklas till en ”vem är det egentligen som blåser vem?-intrig”. Tittaren lämnas därefter till att försöka dra sina egna slutsatser rörande vad som är dröm/hypnos och verklighet, något som fungerar till en början men efter för många ”twists” och helomvändningar känns (trots många snygga grepp) lite tröttsamt. Som den salige filmkritikern Roger Ebert skulle ha uttryckt sig i det här fallet; ”One ending is more than enough”.

Man kan i ett tidigt skede av filmen dra slutsatsen att det varken rör sig om en ny klassiker av typen, TrainSpotting (1996), 28 Days Later (2002) eller Slumdog Millionaire (2008) utan snarare en rätt usel story regisserad av en rätt duktig regissör. Det är också detta som gör filmen så märkligt paradoxal då den i en mindre begåvad regissörs händer knappast hade varit något att höja ögonbrynen åt men i detta fall faktiskt har en hel del goda sidor. Den kan lätt beskrivas med det engelska uttrycket ”style over substance” vilket träffar mitt i prick i det här fallet då filmen har så mycket ”style” att den faktiskt blir rätt sevärd den mediokra handlingen till trots. Även skådespelarna skiner i sina halvtaskiga roller; James McAvoy är hela tiden på gränsen till sammanbrott, Rosario Dawson är karismatiskt självsäker och Vincent Cassel skapar en mångfacetterad och mänsklig skurkfigur som aldrig blir svartvit eller ensidig (vilket han även hade kunnat komma undan med).

Slutsatsen blir dock att filmen endast är för fans av Danny Boyle och hans stilsäkerhet men knappast något som kommer gå till historien. När jag ska sätta betyg pendlar jag hela tiden mellan 2,5 och 3  (av 5) men i slutänden är det nog tyvärr en 2,5:a det blir. Vi får helt enkelt hoppas på mer från herr Boyle nästa gång (kanske till och med ett litet samarbete med Alex Garland igen om vi har tur).

Betyg 2.5 av 5

# # # # # # # # # # #

2017-12-07