Har i brist på tid och på dålig uppkoppling för tillfället inte kunnat hålla mig allt för uppdaterad med nya filmer. Som tur är kom jag över en film från 2012 med Elijah Wood i huvudrollen. Filmen heter Maniac och är tänkt att vara en skräck/psykologisk thriller/modern exploitationfilm. Dessvärre levererar den inte på många punkter.

Det är inte mycket som är rätt med denna film. Det bör även nämnas att det är en remake från en rulle med samma namn från 1980 som undertecknad dock inte har sett. Filmen cirkulerar kring Frank (Wood), en ganska störd individ, tillika seriemördare som har försmak för unga kvinnor som han skalperar och vars skalp han pryder sina skyltdockor i sitt hem med. Antingen förföljer han dem eller lyckas få dem med hem till sig eller till dem i form av dejter, innan han har ihjäl dem på ganska brutala sätt. Morden och den efterföljande skalperingen är ganska grafiska och det är väl här det är tänkt att vara lite av en modern exploitation, men jag får aldrig riktigt den känslan av att den lyckas med detta.

Som en skräck är den heller inte direkt skrämmande utan snarare mer obehaglig när Frank förföljer sina offer. På så sätt lyckas filmen med syftet att uppnå obehag då man som tittare känner med kvinnorna och hur man helst vill undvika att bevittna det öde som väntar dem. Problemet är bara att filmen återupprepar detta koncept allt för många gånger i filmen och det känns därför inte som att filmen och dess handling på något sätt förnyar sig utan snarare tjatar ut sig. Så fort Frank börjar spana på en ensam kvinna som går längs med gatan, vet man vad som väntar eftersom detta redan skett tre gånger tidigare. Lägg till att när kvinnorna till slut är medvetna om att de är förföljda och börjar få panik och springa, lyckas de alltid springa in i de mörka gränderna istället för ut på gatorna och helt magiskt har Los Angeles tömts på folk. Detta höjer dumhetsfaktorn på filmen från noll till tio.

Handlingen är inte heller särskilt unik då Frank efter en bit in i filmen träffar Anna, (Nora Arnezeder), en kvinna som så klart inte är som de andra han har ihjäl varje kväll och som han börjar fatta tycke för och umgås med vid sidan om sitt mördande. Självklart ligger hon inte i hans intresse för att bli mördad. Det är inget särskilt unikt och det har vi sett ett antal gånger förut. Rent skådespelarmässigt faller filmen även platt, med ett undantag för Nora Arnezeder. Elijah Wood däremot kan inte spela psykiskt störd. Dessutom är han fel skådis för det hela överhuvudtaget. Han spelar över och då ska det ändå poängteras att det mesta av hans skådespeleri är voice over.

Filmen är nämligen till 90 procent inspelad som en POV(Point of View)-film, som innebär att allt vi ser och som kameran filmar, ska föreställa vara det som Frank ser. Alla han interagerar med tittar direkt in i kameran när de pratar med honom eftersom det ska föreställa att de tittar i hans ögon. Vi ser hans armar och händer när han kör bil, reparerar sina skyltdockor, kör en kniv genom ansiktet på en kvinna och när han sen skalperar samma kvinna. Detta måste jag säga är det enda stora positiva med filmen (plus en referens till När lammen tystnar, vilket jag gillade). Man har sett sekvenser i filmer vara filmade på detta sätt men när man gör en hel långfilm av det, med undantag för några få bitar där kameran blir en osynlig fluga på väggen som även filmar Frank, blir det intressant och välgjort. Filmen leker även med att Frank många gånger tittar sig i spegeln och man ser då Elijah Wood stå där. Vad jag gillar här är detaljerna. Har Frank ett skärsår på vänster arm så har Elijah Wood det i spegelbilden på sin högra arm, eftersom man har haft i åtanke hur speglar böjer ljuset åt motsatt håll. Fotot och Franck Khalfouns regi när det kommer till just fotot är därför det enda jag egentligen hyllar med denna film. Resten faller annars lika platt som Franks mördade kvinnor.

Betyg blir 2 av 5 för kul idé med POV-berättandet.

/Niklas Grgic Sandberg

# # # # #

2017-12-07