Titt som tätt stöter man här i livet på vissa överraskningar. Överraskningar som i många fall innebär besvärliga och jobbiga förändringar i det dagliga maskineriet.  Men då och då drabbas man av överraskningar som skakar om hela ens världsbild, så var fallet när jag i tonåren såg den koreanska mastodontrullen Oldboy. Jag visste ingenting om koreansk film, ingenting alls. Många år senare är jag både äldre och lite visare. Så nu tar jag tillfället i akt att skicka denna visdom vidare till nästa generation. Därmed presenterar jag numero uno i en följetong vars syfte är att hedra en av vår tids främsta regissörer som ingen kan namnet på; Park Chan-wook.

Vi på Kulturkritikerna älskar film, det säger väl sig självt. En sak som inte är lika välkänt eller självklart är att även den forna stora ledaren av Nordkorea, Kim Jong Il, också älskade film. Likt oss gillade han att bänka sig i biofåtöljen med en påse popcorn och hälla upp lite Coca Cola i en mugg gjord på kraniet av sina fiender. Okej, det kan han faktiskt ha varit ensam om. Jag kan förstås också ha fullständigt hittat på den detaljen om den avlidne diktatorns liv. Men film gillade han, det kan vi säkerställa.  Den avlidne diktatorns favoriter inom filmvärlden var bland andra Rambo, Fredag den 13:e och Godzilla. Om jag sedan berättar att vi båda hade en fäbless för små, sönderavlade hundar och fula solglasögon så verkar likheterna mellan Kimpa och yours truly bli skrämmande påtagliga… Tilläggas bör att karlen var involverad i skapandet av en Nordkoreansk version av Godzilla, Pulgasari. Ett annat sätt att tolka hans regidebut är att några av hans lakejer kidnappade en filmregissör och dennes fru och tvingade dem att skapa filmen som vi här på redaktionen fortfarande försöker lägga vantarna på. En vacker dag får ni förhoppningsvis läsa recensionen här.

På den södra halvan av den Koreanska halvön verkar dock intresset för film till och med vara ännu större än hos den taskiga grannen. Det kan inte minst märkas av alla högkvalitativa rullar som landet producerat på senare tid, och med det menar jag ungefär de senaste 15 åren. I täten för denna våg av kreativitet och nyskapande har särskilt ett namn stått ut, nämligen Park Chan-wook. Gubben i fråga är knappast en skuggkaraktär för inbitna filmfans men för den alldagliga filmtittaren är namnet kanske inte lika familjärt. I ett försök att borra in ovan nämnda regissörs namn i huvudet på de oinvigda kan jag även hoppas på att även ni inbitna filmfans har missat någon av de titlar i listan som följer!

Sympathy for Mr Vengeance (2002)

Den första delen av en trepartsserie av fristående filmer med temat hämnd som av den svenska filmindustrin tilldelades den fruktansvärda titeln ”Hämnarens Resa” (allt i vanlig ordning). Filmen handlar om den olycksalige fabriksarbetaren Ryu som precis fått sparken från jobbet. När hans syster blir sjuk och behöver en njurtransplantation tvingas Ryu, som inte kvalificerar för transplantation, att förhandla med den undre världen för att få tag i en. Jag kanske inte behöver säga att saker och ting inte riktigt går som smort vilket så småningom leder till den ena hemska händelsen efter den andra. En hämndens resa kantad av blod och död men också av rika karaktärer, vackert foto och precis så mycket art house-vibbar som tåls utan att det blir fånigt eller oförståeligt.

Oldboy (2003)

En gammal stofil blir utan förklaring inlåst i ett rum i många, långa år och blir sedan lurad till att ligga med sin egen dotter. Han blir till slut mystiskt utsläppt med en fin kostym, mobiltelefon och en bunt sedlar i handen och måste leta upp och hämnas på sin plågoande. Så kan man sammanfatta den andra delen av trilogin som också är den bästa och den kanske märkligaste av dem. Ett hantverksmässigt mästerverk och en sann klassiker som har allt man kan be om; blod, svett, tårar, tänger och hammare. Har ni inte sett den så får ni skämmas. Fy!


Sympathy for Lady Vengeance (2005)

Sisådär två år efter Kill Bill väljer även vår käre farbror Park att följa i Tarantinos fotspår och ge utrymme för en tjej att utdela lite gammalt, gott kok stryk. Lite jämställdhet är i det här fallet ytterst välkommet, och så även på vår angenäma hemsida som i princip saknar uppmärksammade kvinnonamn. I det här fallet gestaltar Yeong-ae Lee den unga och vackra Geum-ja Lee som efter att ha anklagats för mordet på en ung pojke fängslas i 13 år och ett halvt år. Lee är dock oskyldig. Så efter att ha muckat låter hon smida en läcker pickadoll (istället för en katana som i fallet Kill Bill) och ger sig ut efter den sanna mördaren på den lilla pojken. Åter igen skiner Park med sitt manus och regi och fotografen med det bildliga som slår nästan allt vad Hollywood har att krysta fram. Att damen i huvudrollen dessutom kan spela röven av halva filmvärlden och lyckas vara precis lika våldsam och vacker som Uma Thurman, gör det knappast sämre. Se den.

Det var allt för den här gången. Förhoppningsvis har de som inte känner sig familjära med ovan nämnda mästerverk tid att ta igen och råda bot för sina synder tills del två av detta hommage anländer om några dagar. Så sätt fart och plocka fram popcornen och den urgröpta hjässan ur skafferiet, fyll den med valfri läskeblask och dyrka den bättre av de två koreanska rivalerna. Och då menar jag inte den förkrympta diktatorn.

# # # # # # # # # # # # # # #

2018-01-10