På senare tid har Mother! och Noah kommit att bli vattendelare bland kritiker och skapa kontroverser av olika slag. Man kan dock inte blunda för att Darren Aronofsky har  gjort ett antal mycket speciella filmer under sin karriär, men vilka av hans äldre alster håller fortfarande? The Wrestler (2008) har nu tio år på nacken och det har därmed blivit dags att se om den fortfarande är så bra som jag minns den.

The Wrestler är inte någon feelgood-rulle utan snarare motsatsen´, d.v.s. en feelbad-rulle (vilket borde vara ett legitimt genre-namn). Personligen gillar jag tragedier mer än motsatsen eftersom jag anser att detta är mer likt verkligheten än de glamorösa och cheesy slut som filmer oftast har, framför allt då när det gäller amerikansk film. Dramafilmer från övriga världen brukar enligt min uppfattning mer ofta leverera en käftsmäll till publiken, vars bittra eftersmak ligger kvar en bra stund efter att man lämnat biosalongen/tv-soffan. Då och då spottar även Hollywood ur sig något icke-glamoröst och tragiskt t ex en film som The Wrestler.

Filmen handlar om den amerikanske showbrottaren Randy ”The Ram” Robinsons (Mickey Rourke) liv långt efter sin storhetstid i WWF (World Wrestling Federation, den amerikanska wrestlingorganisationen och högsta ligan inom showbrottning). På sin tid under 1980-talet var han ett av de tyngre namnen och en legendar inom showbrottningen. Numera lever han sitt dekadenta och brustna liv genom att arbeta i en matbutik, bo i en trailervagn och fortfarande showbrottas på mindre galor och event på helgerna. Efter att ha lidit av en hjärtinfarkt, tvingas han sluta brottas om helgerna och enbart leva det tråkiga liv som han så mycket avskyr. Brottningen på helgerna var det enda som gav honom en låga i livet. Han försöker därför nu istället hitta något annat meningsfullt med sitt liv och söker därför upp sin numera vuxna dotter som han inte har haft kontakt med på flera år. Hans dotter Stephanie (Evan Rachel Wood) vill ursprungligen inte veta av honom eftersom han under sin storhetstid har negligerat henne och inte funnits där. Med lite hjälp och tips från strippan Cassidy, eller som hon heter privat, Pam, (Marisa Tomei) lyckas Stephanie till slut ge honom en ny chans. Vid sidan av umgänget med sin dotter, umgås Randy allt mer med Pam som han börjar utveckla känslor för. Randy börjar hitta en mening med livet utanför brottningen men en rad omständigheter leder till andra konsekvenser.

I USA är showbrottning en stor del av kulturen. Det tycks finnas en lika stor andel människor som hävdar att att det är äkta som det finns de som anser det vara fejk och uppgjort. The Wrestler visar upp det korrekta svaret. Nämligen att det är en blandning av de två. Amerikansk showbrottning må vara ett skådespel mellan brottarna (finns en anledning till att många showbrottare blivit filmskådisar senare i karriären. De är ju mer eller mindre skådespelare, även om de inte kanske direkt är de bästa sådana) där de står och skriker på varandra framför publiken och hur de låtsas att slå varandra med knytnävslag i ansiktet, men egentligen är goda vänner bakom scenen. Filmen visar upp denna sidan men visar även upp hur pass skadade brottarna faktiskt kan bli och vilka metoder de tar till för att ge publiken det som de vill ha, nämligen blod. Vi får se hur de kastar sig från tre meter höga stegar ner mot träbord som knäcks på mitten och dylikt. Spelet mellan brottarna må vara fejk men stunten som de utför är minst sagt på riktigt och visar på vilka skador som ändå finns i sporten. För detta har filmen blivit väldigt hyllad av amerikanska showbrottare som känner igen sig i filmen och med den livstil som visas upp.

Jag gillar att filmen lägger ner så mycket energi på att visa just detta eftersom många, framför allt vi här i resten av världen utanför USA, inte har så stor koll på hur den amerikanska showbrottningkulturen fungerar. Handlingen är väldigt solid rakt igenom med undantag för att den ibland kan kännas lite seg och utdragen. Men vad jag gillar stort med handlingen är att den aldrig går eller slutar så som publiken vill eller är vana vid. Som sagt, detta är en feelbad-rulle och inte en feelgood. Jag ska inte avslöja slutet men det är tragiskt, sorgligt och helt jävla fantastiskt ur undertecknads synpunkt.

Aronofskys regi är i princip perfekt. Okej, han hade kunnat göra något åt det lite mer utdragna scenerna i manuset. Men annars tycker jag att han får ut det bästa ur handlingen, där han verkligen gör en djupdykning i wrestlingens värld och levererar en film som ger denna nedfläckade sport lite värdighet samtidigt som han lyckas berätta en solid feelbad-historia om en man som inte har mycket kvar att leva för. Samtidigt får han ut det bästa av skådespelarna. Just skådespelarinsatserna måste nämnas speciellt eftersom detta är filmens absolut starkaste sida. Detta är utan tvekan en skådespelardriven film. Alla inblandade gör verkligen det bästa ifrån sig och både Rourke och Tomei fick vars en Oscarsnominering för sina insatser. Wood gör även ett fint porträtt av en negligerad och bortglömd dotter vars avsaknad av faderlig kärlek gjort henne till en sorgsen själ. Rourke gör utan tvekan sin karriärs roll. Prestationen kallades av många kritiker hans come-back i rampljuset och detta stämde definitivt ett tag i alla fall. Nu tycks han åter ha försvunnit, sorgligt nog. Egentligen vill ja ge toppbetyg eftersom jag älskar denna filmen men i min roll som filmkritiker måste jag säga att de utdragna scenerna i både handling och regi sänker betyget från toppbetyg men det är ändå likt förbannat en underbar film.

Betyg blir 4 av 5.

# # # # # # # # #

2017-12-12