Genren psykologisk thriller och drama tillhör undertecknads favoritgenrer inom film. Var för sig är dessa två genrer underbara om de hanteras på rätt sätt men då och då händer det att filmens magiska värld spottar ur sig något som en en blandning av de två. När detta hanteras rätt får man en film som Prisoners. 

Denna film har redan hyllats enormt sedan den kom tidigare i höstas och jag kommer att vara så där tråkig så att jag inte sticker ur mängden utan även hyllar denna film jag med. Men detta är en väldigt välgjord och spännande psykologisk thriller tillika starkt relations- och familjedrama. Den behandlar seriösa ämnen som barnarov och hur föräldrar i sådana kriser reagerar och bearbetar situationen.

Filmen utspelar sig i en mindre amerikansk småstad och historian tar sin början med att två familjer firar Thanksgiving. En vit familj där Keller Dover (Hugh Jackman) är familjefar och en afroamerikansk familj där Franklin Birch (Terence Howard) utgör samma roll. Handlingen tar kort därefter fart i ett snabbt tempo när två små döttrar från de två familjerna försvinner spårlöst. Härifrån får vi genom filmens gång följa föräldrarnas desperata kamp för att få tillbaka sina barn och vilka metoder de är villiga att ta. Keller Dover blir allt mer desperat och villig att hitta den ansvarige kidnapparen och blir misstänksam mot specifika individer i den lilla staden och börjar ta till metoder som är allt annat än inom lagens gränser. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det finns en anledning till varför filmen heter Prisoners, alltså fångar på engelska.

Samtidigt som Keller Dover bedriver sin privata jakt, hamnar hans fru Grace (Maria Bello) i en djup depression, går på piller och blir sängliggande. På stadens polisstation utreder kriminalaren Loki (Jake Gyllenhaal) fallet genom att följa upp den ena ledtråden efter den andra.

Jag tycker starkt om denna film eftersom den är en psykologisk thriller i min smak som på ett sätt visar upp en ny sida som man inte har sett innan. Det har gjorts många kidnappningsfilmer där vi får se hur föräldrar bryter ihop. Men inga av dem som jag har sett tidigare har gjort en mera granskande analys och en större djupdykning av hur föräldrar kan tänkas gå igenom ett sådant trauma och samtidigt kommit fram med ett resultat som är väldigt trovärdigt och realistiskt.

Regin av frans-kanadensaren Denis Villeneuve är bra men inte helt felfri. Filmen börjar väldigt snabbt och bygger tidigt upp en spänning av nagelbitarkvalité. Problemet är dock att Villeneuve har lite svårt att bibehålla denna spänning hela filmen igenom eftersom filmens tempo ungefär halvvägs in sänks lite för mycket för sitt eget bästa. Detta gör att den, i vissa scener under andra halvan, kan kännas lite seg och utdragen. Men detta är inte bara Villeneuves fel. Det finns även många scener under denna andra halvan som har lite för mycket dialog i sig och man undrar varför de inte borde vara ute och leta och komma närmare i sin undersökning och jakt efter de två flickorna. Detta kan vi klandra manusförfattaren Aaron Guzikowski för.

Skådespelarmässigt fungerar filmen väldigt bra. Alla inblandade gör det bästa ifrån sig och jag kan inte klaga på någon. Men den absolut största stjärnan i denna film är huvudrollsinnehavaren, Mr. Jackman himself. Jag blev väldigt imponerad av hans rolltolkning av den desperata och förkrossade Keller Dover som närmar sig en personlig undergång för varje dag som hans dotter är försvunnen. Jackman visar att han kan spela mer än en argsint kanadensare med adamantiumskellet (även om jag självklart gillar hans tolkning av denna karaktären med). Jag tycker bara det är synd att hans prestationer i denna film inte uppmärksammats med en Oscarsnominering eftersom jag anser det vara värdigt detta. Fotot av Roger Deakins bör även nämnas och hyllas. Det är väldigt snyggt och har även levererat filmens enda Oscarsnominering.

Överlag tycker jag väldigt mycket om filmen. Betyget sänks lite en aning på grund av ett lite väl slött tempo under andra halvan av filmen. Men med resten av filmens kvalité inräknat och med det helt underbart, fantastiska slutet, blir det inte långt ifrån fullpott.

Betyg blir 4 av 5

# # # # # # # # # # #

2017-12-07