Jag vill börja med att deklarera att världens bästa filmkaraktär, genom alla tider, är Kenny Powers. Punkt. Det kan knappast vara hälsosamt att ha en sådan barnslig och näst intill pervers förtjusning i en blekfet medelålderskarl i hockeyfrilla och fängelsefitta, som jag har. Gillar du inte tv-serien Eastbound & Down så har jag svårt att se hur vi skulle kunna bli kompisar, så enkelt är det. Men likt Rom byggdes inte tv-serien och dess magnifike huvudkaraktär på en dag. Det var en process som hade sitt startskott 2006 i och med den föga uppmärksammade men likväl lysande komedin ”The Foot Fist Way”.

När jag var en liten grabb och började mellanstadiet hade jag en kompis vars storebrorsa tränade karate. Den 15-årige storebrodern brukade i tid och otid komma hem med näsan på sned och hela karatedräkten täckt i blod efter att ha utkämpat en brutal kamp med tekniker som i rätta händer kunde avsluta liv med ett ensamt slag. Ja, det var i alla fall vad min gode vän berättade för mig. Det här var på det glada 90-talet då blandkampsporten MMA inte hade hunnit få fotfäste och därmed ännu inte slagit hål på de flesta myter som cirkulerade kring traditionella kampsporter. En sak som många gamla karategubbar fortfarande är duktiga på är dock att inför sina elever skapa en bild av sig som en oslagbar utdelare av död och förstörelse. Att deras, och just deras, stil är den enda som fungerar.

Detta är temat i The Foot Fist Way (2006). Filmen handlar om den talanglösa Tae Kwon Do-instruktören Fred Simmons som avnjuter sin plats på tronen i den dojo han driver. Det är en karl som lever på sina meriter som gammal Tae kwon do-mästare men som numer endast är mästare över en grupp förvirrade elever som inte vet bättre än att svälja vartenda ord han yttrar. Livet för den verklighetsfrånvände sensei Simmons tar dock en skarp vändning när frugan Suzie kryper i säng med sin nya chef. Det markerar startskottet för en nedåtspiral som når sin kulmen när den självutnämnda ”King of demo” (Tae kwon do-demonstration) faller pladask vid en uppvisning och gör bort sig själv inför sin idol och dåvarande mästare, Chuck ”The Truck” Wallace. Resten av filmen ägnas åt Simmons långsamma klättring mot sin forna glans.

Således är liknelserna med den framtida rollen som Kenny Powers i Eastbound & Down ytterst påtagliga och inte sällan i samma klass av humor. Danny McBride, som gestaltar Fred Simmons, kan så vitt som jag förstår bara spela en roll; sig själv. Min världsbild bygger på att karlen visar upp precis samma kvaliteter av godmodighet, arrogans, sarkasm och oklanderliga stil i sitt vardagliga liv som på vita duken. Han gör det nämligen så fantastiskt övertygande och klockrent underhållande att världen behöver det. I The Foot Fist Way är det inget undantag.

Tillsammans med regissör Jody Hill och manusförfattare Ben Best (som för övrigt spelar Chuck ”the Truck”) är dessutom McBride medförfattare och skapare av så väl The Foot Fist Way som Eastbound & Down. Med det sagt märker man av vissa födslosmärtor i det här fallet. Trion tampas med vissa problem med tempo då filmen stundtals tappar sitt sting och tenderar att bli stel, vissa scener utdragna och som resultat förlorar den då sitt humorvärde. Den märkliga, lyteskomiska stil som präglar filmen funkar ofta och påminner inte sällan om filmer som ”Napoleon Dynamite” (2004), men den gör det knackigt och med färre bra karaktärer. Istället är det ofta McBride som Fred Simmons som håller filmen flytande. Men för det mesta räcker det för att jag ska njuta av så väl karaktären och utförandet av de bra scenerna, som nostalgin den väcker från mina egna eskapader i kampsport som grabb när karatemästaren var ostridbar konung.

På grund av filmens uppenbara brister kan jag dock inte ge den mer än 3 av 5 i betyg

# # # # # # # # # # #

2017-12-07