Shia LaBeouf, mestadels känd från Transformers samt nyligen för att gråta med en påse över huvudet, var tydligen inte bara involverad i så kallad ”plagiarism-konst” och Triers Nymphomaniac förra året utan även en film vid namn Charlie Countryman. Filmen ifråga har även en del andra relativt kompetenta skådespelare så man kan börja undra lite över varför man knappt har hört talas om den förrän nu? Svaret på detta finner ni i texten nedan.

Filmens kärna utgörs av amerikanen Charlie Countryman som, efter sin moders död beger sig till Bukarest, Rumänien, i ett desperat försök att hitta sig själv. Efter vissa omständigheter av det mer osannolika slaget möter han den mystiska Gabi (Evan Rachel Wood) och blir upp över öronen kär i henne. Romansen visar sig snabbt bli mer än komplicerad då Gabi visar sig vara gift med den hänsynslöse gangstern Nigel (Mads Mikkelsen) och allt eskalerar därefter i en soppa där Charlie Countryman får visa hur snabbt han kan springa från gangsters som vill honom illa.  Som ”komiska” biroller kan vi se Ron Weasley, förlåt, Rupert Grint och James Buckley som de nerpundade backpackers (-arna?) Carl och Luke som Charlie Countryman delar hostel (och drogbaserade upplevelser) med. I övrigt har vi Gomer Pyle (förlåt igen, jag menar Vincent D´Onofrio) som ännu en gangster som tvingar Charlie Countryman att visa upp sina löpartalanger. Som om det inte vore nog med kända skådisar har vi också John Hurt som obligatorisk berättarröst, dock tyvärr utan att fylla någon större funktion.

Till att börja med är Charlie Countryman en mycket ovanlig film och andas indie. De inledande minuterna är relativt normala, kompetenta och lovande varpå följande minuter helt ändrar karaktär till ”hetsigt, märkligt och osannolikt” och man börjar undra åt vilket håll det hela barkar. Ett tag verkar det till och med som att det lutar åt att det hela blir ett drogfyllt backpacker-drama men den fasen avtar relativt fort och därefter utvecklas filmen till en hormonstinn och aningen labil kärlekshistoria som känns som den hade kunnat vara skriven av en romantisk och ecstacy-knaprande 16-åring. Åtminstone jag får intrycket att filmens regissör är väldigt förtjust i Danny Boyle. I sin slutliga inkarnation, som utgör den största delen av filmen, handlar den dock om hur snabbt Charlie Countryman kan springa från gangsters som vill honom illa, och springa snabbt får han göra kan jag tillägga. Till filmens försvar kan man åtminstone påstå att den överraskar ett par gånger i den inledande delen. Det är också i den inledande delen som man som åskådare kan ha visst överseende med den taffliga dialogen, impulsiviteten och de otaliga logikluckorna i handlingen, då det står klart att filmen inte har speciellt mycket hjärna men åtminstone massvis med hjärta. Tyvärr blir ”spring-soppan”i andra halvan av filmen så tröttsam att man knappt orkar kolla klart på eländet då den aktivt undviker att faktiskt göra något vettigt av handlingen.

Charlie Countryman är en snygg, och till en början ganska stämningsfull film men också naiv, pubertal och fruktansvärt amatörmässig i sitt utförande. Det tidigare nämnda uttrycket ”mer hjärta än hjärna” beskriver dess natur till fullo och för största behållning bör den förmodligen ses av folk berövade alla former av logik och sunt förnuft, d.v.s. tonåringar och berusade människor. Det är förmodligen nu jag bör erkänna att jag själv såg den sent på natten, nyligen hemkommen från en relativt blöt utekväll. Betyget är dock svårt att sätta och pendlar en  aning mellan 1,5 och 2,5 av 5. Då jag vid tillfället för tittandet var vid mina ”fulla sinnens” bruk (ej tvärtom) och därmed hade mer hjärta än hjärna måste jag erkänna mig åtminstone bitvis underhållen vilket gör att jag inte kan avfärda den helt och hållet. Betyget blir därför en kompromiss mellan mitt dåvarande tillstånd och verkligheten, d.v.s. en 2:a (av 5).

# # # # # # # # #

2017-12-07