Det har kanske inte omnämnts tidigare men undertecknad är ett något större fan av krigsfilmer. Detta grundar sig i två saker. Dels är det att jag själv har ett militärt förflutet inom det svenska försvaret och dels är det för att jag beundrar den filmteknik som krävs för att göra en bra krigsfilm. De kräver oftast en stor budget och många gånger har filmmakarna endast en tagning på sig att få med det som de vill ha på film. Det behövs alltså att man behärskar genren om man ska lyckas med den. Lone Survivor befinner sig i ingenmansland.

Det finns bra aspekter med filmen och det finns dåliga. Denna recension hamnar någonstans mitt emellan då andra kritiker antingen hyllat den till skyarna eller också sänkt den ganska rejält. Den är regisserad av Peter Berg, en före detta skådis som med tiden gått och blivit filmregissör. Frågar ni mig skulle han hållit sig kvar inom skådespelandet då hans regiresumé inte innehåller de bästa filmerna. Exempel är Hancock (2008) och Battleship (2012). Undantaget är dock den svarta komedin Very Bad Things (1998), annars är regikarriären inget större att hänga i granen.

Lone Survivor är dock ett av Bergs verk som hamnar lite mitt emellan. Det är inte uselt men inte superbt heller. Handlingen är baserad på en bok skriven av Marcus Luttrell, en amerikansk Navy SEAL-soldat, som i sin tur är baserad på de tydligen sanna händelser som hände Luttrell och hans tre vänner/stridskamrater i juni 2005. I rollen som Luttrell ser vi Mark Wahlberg som tillsammans med Emile Hirsch, Ben Foster och Taylor Kitsch beger sig in i Afghanistan på ett specialuppdrag för att eliminera en ökänd, lokal talibanledare.

När de spanar på byn, som han befinner sig i, från skogarna uppe i bergen blir de plötsligt upptäckta av civila fåraherdar från byn. Soldaterna tar dem till fånga men förstår snabbt att de har ett dilemma. Om de släpper dem, kommer det inte ta lång tid innan de har hela talibanligan från byn efter dem. Om de lämnar dem fastbundna kommer de antingen frysa ihjäl när natten kommer eller bli uppätna av vargar och om de avrättar civilister på plats bryter de mot ROE (Rules of Engagement, krigets lagar) och riskerar då att ställas inför krigsrätt. Efter en vild diskussion mellan soldaterna beslutar de sig för att göra vad som är etiskt och moraliskt rätt och släpper därmed fångarna. Mycket riktigt har de snart halva talibanarmén efter sig och med bristande kommunikationsutrustning för att kunna kalla in förstärkning blir resten av filmen en kamp för överlevnad.

Det ska påpekas att Berg lyckas bygga upp en enorm spänning under hela filmen, vilket är ett stort plus. Filmen är väldigt intensiv, har nagelbitarkvalité och känns som en enda stor actionsekvens non-stop, från det att soldaterna blir upptäckta. Skådespeleriet är även på topp. Samtliga inblandade gör ett bra jobb ifrån sig, speciellt Mark Wahlberg som lyckas bra med att fånga Luttrells desperation och hopplöshet.

Men så har vi det negativa. Problemet med filmen, vilket det så ofta blir när jänkarna gör krigsfilmer, är att de överglorifierar sig själva. Lone Survivor skriker av allt för mycket av amerikansk patriotism och med repliker som ”hälsa min fru att jag älskar henne” och/eller ”hälsa folket där hemma att jag dog som en hjälte” blir detta en film som snarare tycks glorifiera krig och heroism än motsatsen. Verkligheten är snarare som sådan att soldater som dör i strid oftast gör så i svåra smärtor, grav chock eller direkt på momangen. Där är ingen i ärlighetens namn som tänker på att ”man dog som en hjälte” i de få stunderna. Tro mig, jag har haft min beskärda del sjukvårdsträning under min tid i grönkläder, vilket leder oss till punkt nummer två som är den större bristen med filmen.

Lone Survivor är otroligt absurd och orealistisk när det kommer till den skada som de fyra soldaterna får utstå. Var och en av dem blir kanske skjutna vars fem till sex gånger i både olika lemmar och i själva bålen, och ändå fortsätter de att springa runt och strida. Lägg till att de vid två tillfällen hoppar utför två branta klippor och slår sig femtioelva gånger var på stenar och stubbar under tiden som de ramlar och voltar ner för det branta berget och jag har svårt att köpa skiten som realistisk. Nu är visserligen grabbarna hårt tränade Navy SEAL-soldater och om detta varit en film som inte utgav sig från att vara baserad på en verklig händelse hade jag inte brytt mig men nu måste jag verkligen ta mig i ton och säga THIS SHIT ACTUALLY KILLS PEOPLE!! Under den tidiga nämnda sjukvårdsträning jag erhöll i försvarets tjänst har jag sett min beskärda del av vad riktiga skottskador gör med kroppen, oavsett om de ”bara” träffar i lemmarna. Antingen överdriver Luttrell händelserna i sin bok eller så gör Berg det i sin regi eller så är det båda delarna, för det här stämmer bara inte.

Jag var även nära på att klanka ner på filmens syn på muslimer då den vid flera tillfällen tycks måla ut dem som djävular, men detta klarar den sig ifrån då Luttrell vid ett tillfälle i filmen får hjälp av lokala bybor som inte är talibaner och därmed etableras en vänskap karaktärerna emellan. Det är alltså egentligen talibanerna som svartmålas och inte muslimer överlag. Berg lägger ner mycket fokus på denna del för att visa hur tacksam Luttrell är för deras hjälp och hur en vänskap mellan honom och ledaren i byn tycks byggas upp.

Lone Survivor har alltså sina brister men också sina höjdpunkter. Hade den varit mer realistisk och visat soldaterna som människor och inte supermän, och även dragit ner på den amerikanska patriotismen, vilket troligtvis går hand i hand med just idén om supermän, hade det blivit ett högre betyg.

Betyg blir 3 av 5

# # # # # # # # # #

2017-12-07