Under min ungdom har jag, med få undantag, inte intresserat mig för idrottsmän. I ärlighetens namn har än färre sporter intresserat mig överhuvudtaget. Endast våldsrelaterade kroppsövningar har egentligen fallit mig i smaken, men dessa sporter har jag dock utvecklat en nästan sjuklig besatthet för genom åren. Intresset flammade ursprungligen upp runt 1999 när jag som tolvåring lade vantarna på en digital kopia av de första UFC-galorna där slagordet löd ”There are no rules!”. Det var en minst sagt skräckblandad förtjusning som infann sig. Det fanns helt enkelt inget motstycke. Ja, förutom den fascination man hade för den kanske än läskigare boxaren ”Iron” Mike Tyson som endast några år tidigare hade slagit en definitiv spik i kistan på sin karriär i och med en liten tugga av Evander Holyfields örsnibb… Han är en av dessa undantag.

Vi spolar fram 16 år och Tyson har gått igenom så väl fängelsevistelser och drogrehabiliteringar som halvdana comebacks och mediokra filmroller. Idag känns den läspande mästaren rätt ofarlig. En bild som inte minst spätts på av den fenomenala dokumentären ”Tyson” (2008) där han, ofta gråtande, berättar om den tragiska uppväxten och det nästan lika tragiska förfallet av sin karriär. När Spike Lee under förra året producerade live-showen/tv-filmen Mike Tyson: The Undisputed Truth var det dock andra bullar. Den här gången skulle den, åtminstone i mina ögon, väldigt karismatiska och numera också ödmjuka ex-boxaren inte längre framstå som ett offer. Det självbiografiska verket berättar precis som ”Tyson” om uppväxten och karriären men den här gången utifrån ett tuffare, men också minst lika humoristiskt, perspektiv. Mike Tyson berättar ohämmat om både sina bra och riktigt dåliga sidor men ber inte längre om någons förlåtelse.

Jag hade hört talas om den show som gav upphov till filmen men jag förstod aldrig att den både producerats och regisserats av Spike Lee, för än jag till slut fick tag på filmen. Tro om jag var förväntansfull! Men tvivel fanns också där. Lee är som känt en stark förespråkade för svartas rättigheter, utöver att vara en utmärkt regissör,  men har också uppvisat en viss mån av bitterhet mot vita människor. Det tänker jag inte snacka vidare om. Men om sanningen ska fram så var det precis så det stundtals kändes när Tyson på scen baktalar flera av de människor som hjälpte honom när han var på botten och som han så hyllar till skyarna i tidigare nämnda ”Tyson”. Det är helt enkelt en helt annan ton än den man sen tidigare lärt känna och frågan uppstod i vilken mån Lee påverkat honom. Det åsido är filmen lika full av ärliga och intelligenta påståenden, fruktansvärt roliga historier och intressanta vinklar på historian om karlens minst sagt galna liv. Allt paketerat i en snygg och fängslande presentation, undertecknad Spike Lee.

The Undisputed Truth är på många sätt andra sidan av myntet som singlades i och med Tyson. Den är kaxigare, mer oförlåtande, ofta mer humoristisk men också rörigare. Detta är i grund och botten show, nästan ett stand-up-framträdande som boxaren tar sig an med stor entusiasm. Men faktum är att karlen inte är en stand-up komiker, eller en showman, i den bemärkelsen. Och trots att han utför jobbet bättre än vad man hade kunnat förvänta sig av nästan vem som helst så måste jag förbli lite ärlig och neutral här. Tugget, tillsammans med karlens talfel, gör att han stundtals blir nästan omöjlig att förstå utan undertexter. Även presentation blir också rörig ibland och det känns som han tappar tråden. Detta i samband med att vissa delar nästan känns påklistrade snarare än ärliga på det sätt som dokumentären Tyson var gör att filmen inte kan avnjuta ett toppbetyg. Men bra är det, det ska jag inte sticka under stolen med. Helheten överlever dess brister och jag är övertygad om att de allra flesta, även andra än fans av boxaren som mig själv, kommer uppskatta filmen.

Mike Tyson: The Undisputed Truth får därför 3,5 av 5

# # # # # # # # # #

2017-12-07