Filmen Philomena med Steve Coogan och Judy Dench rönte som vissa vet, en hel del framgångar. Den hyllades och prisades av kritiker världen över samt ådrog sig otaliga nomineringar på diverse prisgalor (och i övrigt lyckades den också reta upp den katolska kyrkan ordentligt). Det centrala temat är en gammal kvinnas sökande efter sin bortadopterade son. Så frågan återstår; är det här något intressant eller är det bara ett sentimentalt snyftdrama som spelar på folks gråtkanaler och medkänsla snarare än kommer med något vettigt? Läs resten och avgör själv…

Filmens handling är baserad, eller snarare inspirerad (som det står i början) på en riktig historia och båda filmens huvudkaraktärer Martin Sixsmith (spelad av Steve Coogan) och Philomena Lee (spelad av Judy Dench) är verkliga (och levande) personer. Martin Sixsmith är en före detta ”spin doctor” som efter en mindre skandal återigen söker jobb som journalist. Av en händelse förs han samman med en äldre irländsk dam vid namn Philomena Lee i syftet att skriva om dennes livsöde (göra en s.k. ”human interest-artikel”). Philomena vill ta reda på vad som hände sin son som såldes/bortadopterades av  nunnor (onda och elaka, vill gärna Sixsmith få det till) för 50 år sedan och tillsammans ger de sig ut på en resa som leder de ända till Amerika. Efter detta blir det dock problematiskt för mig som artikelförfattare att redogöra för handlingen mer utförligt då vissa spoilers riskerar att tillkomma, men själva konceptet förstår ni nog.

Den ökände regissören Stephen Frears, (High Fidelity, The Grifters, Dirty Pretty Things m.m) gör här ännu ett lysande jobb med att få den ytterst enkla handlingen att lyfta, trots filmens ringa längd (eller kanske, tack vare). Enligt mig fokuserar han ytterst målmedvetet på de element som är nödvändiga för filmens helhet och framåtskridande (och lämnar allt onödigt därhän), vilket är något man sällan ser i regi-sammanhang nu för tiden (till och med kritikerfavoriter som t ex som 12 Years a Slave har onödiga och ovidkommande element och scener enligt mig). När det kommer till manuset är det skrivet av både Steve Coogan och Jeff Pope. Att Coogan (The Trip, Alan Partridge m.m) här var kapabel att skapa något mer nedtonat än sina vanliga ”überbrittiska” komedier, var åtminstone för mig en trevlig överraskning och vittnar även om att karln faktiskt är mer mångfacetterad än vad man annars kunnat tro. Hans skådespel är även förvånansvärt lyckat (och inte alls lika ”over the top” som vanligt) samt fungerar utmärkt i kontrast till den alltid utmärkta Judy Dench. I övrigt är musiken komponerad av den ökände Alexandre Desplat vars toner sällan besviker, och icke heller denna gång. Det hela är ytterst smakfullt och passar utmärkt till de flesta scenerna utan att överrösta dem. Att samma kompositör gör musiken till Godzilla känns på något sätt lite bisarrt.

Totalt sett är Philomena en ganska enkel och kort (precis lagom kort) men rörande, mänsklig, välspelad och genomtänkt liten film. Kemin mellan Coogan och Dench är för det mesta helt lysande och rent generellt går skådespelet inte att klaga på, kanske något enstaka ordval men då greppar jag verkligen efter halmstrån. Den är i övrigt lite trög i starten men när den väl kommer igång släpper detta helt och hållet och en mycket underhållande film tar form. Personligen är jag glad att jag faktiskt såg den och inte avfärdade den som ett sentimentalt och sliskigt snyftdrama då den är betydligt mer intressant än så. Filmen har faktiskt även en hel del tillfällen då den är rätt jävla rolig (utan att för den delen bli en komedi). Betyget blir därefter, d.v.s. en stark 4 av 5 och jag rekommenderar den till alla som uppskattar ett välgjort och varmt drama.

# # # # # # #

2017-12-07