I den andra delen av min följetong om mästerregissören Park Chan-wook ska jag presentera ytterligare två filmer som alltför många glömt i förbifarten. Som den goda samarit jag är tar jag nu på mig att sprida evangeliet vidare och förklara just varför ni måste ansluta till kulten. 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, sägs det. Personen som först kläckte detta ordspråk var förstås inte född i eran av snabbmat, mobiltelefoni och internetporr. Han kan inte ha förstått vårt nutida behov av konstant tillfredsställelse. Saker ska inte ta lång tid, helt enkelt. Vi på Autoexecute är dock av den gamla skolan och anser att kvalitet bör komma före kvantitet och därför händer det att en till två dagar ibland förvandlar sig till en vecka. Så är åtminstone fallet i mitt hommage till Park Chan-wook. I och med förseningen kan jag dock hoppas på att några fler tagit del av den första delen av min följetång om den sydkoreanska filmmästaren. I annat fall kan ni läsa den här. Nå väl, framåt mot del två!

2006

I’m a Cyborg, But That’s OK

Ett år efter att den avslutande delen av Parks hämndtrilogi tog den, vid det här laget, mycket erkända och stilbildande regissören något av en helvändning. För första gången i Kulturkritikernas historia (hurra, hurra) får jag skriva om inget mindre än en romantisk komedi. Ja, ni läste rätt. Som om inte själva namnet på filmen vore märkligt nog för att skapa fnissningar och fnysningar så kan vi snabbt sammanfatta handlingen på denna föga kända godbit. Young-goon är en ung dam som är fast övertygad om att hon är en krigsrobot. Hon blir därför inspärrad på dårhuset där hon omedelbart försöker kommunicera med andra maskiner och slutar äta (robotar behöver inte mat, right?). Så småningom möter hon Il-sun, en annan patient som har en förkärlek för pingis samt att svälja folks själar. Pojken fattar tycke för Young-goon och försöker med kärleksfull omvårdnad få flickan att börja äta. Så, det var det. Är ni förvirrade? Jo tack, det var jag med. Jag misstänkte till en början ett totalt hjärnsläpp från den koreanska husguden, tills jag började se filmen och bara svalde det faktum att allt karlen gör förvandlas till guld. I’m a Cyborg, But That’s OK är en fantastiskt charmig kärlekshistoria som sällan känns varken lam, krystad eller gullegullig. De mentalsjuka botas inte och allt förvandlas inte till guld och gröna skogar, som är vanligt i liknande filmer (om man nu kan säga så). Istället får vi en humoristisk och verkligt originell tagning på en genre som desperat behöver alternativa tolkningar. Otippat och helt klart värd en titt.

2009

Thirst

Jag måste erkänna att alltmedan åren som följde efter sistnämnda film passerade började jag tappa mitt något ohälsosamma nörderi av asiatisk våldsfilm. Även Park verkade ha tagit ett smärre uppehåll och spenderade säkerligen en välförtjänt semester i en solstol på stranden med munnen full av levande bläckfisktentakler. Det var han förtjänt av. Men när jag sedan i herrens år 2009 fick höra att gubben skulle komma ut med en vampyrfilm, var taggningen total. Men som vi kommit att förvänta oss av Park så skulle även Thirst komma att ta en ganska säregen tagning på genren.

Filmen handlar om en missionerande präst som ställer upp som testdocka för ett vaccin mot ett dödligt virus som plågar ett namnlöst afrikanskt land. Han drabbas av sjukdomen, dör, men återuppstår efter en blodstransfusion. I och med sin återuppståndelse från dödens rike inser prästen att han förändrats och fått en del krafter, ja gissa ni vilka. Det som följer är en djupdykning i mord, försoning, kärlek och moralens skuggsidor. I och med Thirst återuppfinner Park på många vis själva vampyrgenren. Filmen, som lånar friskt från den litterära klassikern Thérèse Raquin, lyckas ändock förbli helt originell. Att Park & co på något mirakulöst vis lyckas överträffa sig själva med den makalösa fotografin och scensättningen gör knappast saken värre. Ännu ett måste för alla som älskar annorlunda film.

2016

The Handmaiden

I och med det sista och avslutande bidraget till min Koreaepos, The Handmaiden, gör vi ett riktigt älgakliv i tiden. Sju år har passerat sedan Thirst hade premierat och utöver några kortfilmer och en dokumentär är The Handmaiden den första koreanska film Park regisserat sedan dess. Sju år är en ganska lång tid. Som referens kan jag belysa att inbördeskriget i Syrien i mars månad pågått i precis sju år. Ett barn hinner födas och börja skolan på sju år. Jag hinner ungefär kliva ur sängen, dricka en kopp kaffe och snöra på kängorna på den tiden. Vi snackar lång tid, alltså.

Låt oss nu inte virra bort oss i struntprat utan börja prata om filmen istället. Det här vackra, märkliga och något snåriga dramat handlar i första hand om den sorgsna och desperata dottern till en förmögen japansk gubbe som lever ensam i ett avlägset slott i 1930-talets Japan. Hon fördriver dagarna med att torteras av sin far, läsa porrnoveller för hans vänner och på småtimmarna planera sitt självmord, ungefär. I andra hand kretsar handlingen kring den koreanska flicka som anställs som tjänarinna (direkt översatt från ‘handmaiden’) till dottern vars eventuella arv står på spel i en avancerad komplott mellan tjänarinnan, Sookee, och bedragaren kallad ”The Count” som tillsammans försöker lura till sig pengarna. Kort sagt går planerna inte som tänkt, men mer än så kan jag inte avslöja! Det är en sensuell berättelse på mer än ett sätt. Filmen innehåller fler och mer ingående sexscener än en von Trier-film men för oss cineaster räcker inte alltid det. Vilken tur för oss att Park som bekant är en lika unik regissör som von Trier och ger oss en oerhört vacker film med utsökt kameraarbete, miljösättning och berättarflyt. Ovanpå det, och lika synonymt med Park, en otrolig skådespelarensemble som levererar på så väl uttrycksfullhet som subtila tecken till tittaren. Och även om filmen inte innehar det karaktäristiska slafset som man kanske är van vid från Park så får vi åtminstone vid ett tillfälle bekanta oss med en bläckfisk. I Parks värld innebär det aldrig något helt mysigt.

Under den här tiden har Park också åldrats sju år och även om en referens till gott vin hade passat bra här så måste jag erkänna att Park, i min mening, redan nått sin topp så här långt. Med det sagt är The Handmaiden en bra film, stundtals riktigt bra. Men gå inte in med förväntningen att se en ny Oldboy. Det är dock kul att se att han, liksom med de flesta av sina filmer, fortsätter förnya sig och göra nyskapande film.

Summering

Jag passar nu på att påminna om att vi i den första delen av Koreatemat hann avverka den banbrytande och magnifika hämndtrilogin som satte Park på kartan. I min mening sticker särskilt Oldboy (2003) ut från skaran. Den märkliga art house-thrillern fick med tiden stor spridning även i väst och sträckte sig utanför den något ingrottade filmnördsvärlden. Den satte även Sydkorea som filmnation på kartan vilket har underlättat för flera andra lysande regissörer att få den uppmärksamhet och uppskattning de förtjänar. Jag tänker då särskilt på den, på många sätt lika fenomenala, Kim Je-woon (I Saw the Devil, a Tale of Two Sisters). Båda två har nämligen med ett modernt och banbrytande synsätt tillsammans med rå talang lyckats vara fullkomligt originella alltmedan de erbjuder verk som är tillgängliga för vanliga tittare. I och med denna kreativa explosion i öst hoppas i alla fall undertecknad på att fler följer i Parks fotspår och kan fortsätta leverera nyskapande och hårt slående filmepos som inte bryr sig ett smack om varken konventioner eller svaga magar.

I och med det är tvåpartsserien slut och vi kan därmed konstatera att Korea är mer än bara Kia, Kimchi och Kim Jong-il. Men lite väl många Kim är det dock, kan man tycka…

2018-01-25