Ännu en Dark Souls-klon? Jo, Nioh förnekar inte alls det påståendet. Hur står det sig då mot andra Dark Souls-kloner och framförallt mot Souls-serien. Team Ninja har ju dock ett gediget track record så dåligt kan det ju inte vara?

Jag kan börja med att varna de som inte har spelat något Souls-spel då antalet referenser i denna recension lätt kan bli förvirrande. Mitt råd till dessa är att skippa direkt till sista stycket. Hursomhelst. Den första halvtimmen imponerar Nioh föga. Faktum är att den första banan (ja, Nioh spelas i instanserade banor och är inte en öppen värld lik Dark Souls) är mörk, oinspirerad och innehåller bara få varianter av fiender och är starkt begränsad vad gäller spelmekaniken. Likt Dark souls formligen kastas man också in i ett sammanhang utan mycket förklaringar om hur man bör gå till väga. Visserligen finns det tips som visas på skärmen, främst angående hur man attackerar och navigerar men inte mycket mer. När man väl kommit över att ens avatar springer som en anime-karaktär får man även som gammal Souls-spelare direkt problem med kontrollen då mycket är annorlunda till skillnad från andra Soulskloner, t ex Lords of the Fallen. Anledningen till detta är främst en stor skillnad; Nioh använder sig av ett stance-system (slagställning låter konstigt på svenska) där man kan växla mellan att hålla vapnet högt, mellan och lågt vilket har olika ”move-sets” (orkar inte hitta svensk ekvivalent) med olika effekter, vilket komplicerar kontrollen. Det ska tilläggas att nämnda system medför viss inlärningskurva men är inte så svårt som det låter. Hursomhelst när man väl har bekämpat kontrollerna och den första bossen skickas man vidare till ett aningen inspirerat ställe. Det är först efter att ha klarat den banan (och bossen) som spelet faktiskt öppnar sig och man kan välja vilka uppdrag och banor man vill samt även om man vill hjälpa andra i multiplayer. Multiplayer är till största del likt Dark Souls vad gäller co-op men har flera skillnader. Dessa är; När man hjälper någon måste man gå via ett tempel och var och en får individuell loot (inga begränsningar vad gäller ”healing gear” och det finns mer. Det mesta är sig dock likt och man bugar, pekar, klappar händer och hånar till exempel som vanligt. Mycket vad gäller multiplayer kan dock ses som rena förbättringar. Samtidigt så märks det att det inte är lika många, i alla fall på PC, som spelar Nioh jämfört med Souls-spelen.

Hur är det med handling då? Handlingen är för det mesta ett skämt och är som bäst när den inte tar sig själv på allvar (och flörtar nästan lite med Okami i sitt fåniga vansinne). Den kan kortfattat summeras ungefär så här: Feodal-Japan med tillhörande folklore, vit västerländsk protagonist, ond trollkarl, onda demoner från skuggdimension som hotar hela världen. Eggande? Inspirerande? Inte ett dugg. Sjukt nog så fungerar det faktiskt, främst på grund av att spelet har mer hjärta än hjärna. Världen är så välgjord och platserna känns som platser, även om det inte alltid når upp till Dark Souls kvalitet. Det ska i och för sig erkännas att Dark Souls 2 inte var någon direkt revolution i speldesign och mot det framstår Nioh nästan som det bättre alternativet. Flera uppdrag i Nioh kräver att man återvänder till gamla platser men någon irritation över detta lyser med sin frånvaro vilket i sin tur borde tala för hur välgjorda banorna. Dessa uppdrag är även relativt kreativa och ofta betydligt mer intressanta än bara den gamla standarden, d.v.s. ”gå tillbaka dit och slå ihjäl allt som rör sig”.

Grafiken är inget häpnadsväckande men det har aldrig varit Souls-spelens största dragningskraft så det gör inget. Den fungerar väl för sitt ändamål. Vad gäller ljud så duger det utmärkt för sitt ändamål. Det blir dock aldrig lika spöklikt eller otäckt som Souls-spelen men adrenalinet finns där ändå. Mitt ända riktiga klagomål är att kvaliteten på musiken varierar kraftigt, mitt förslag är istället att stänga av den helt och istället att slå på eget val eller lämplig podcast.

Varför Nioh är så bra är dock svårt att förklara för någon som inte är bekant med ”Souls-likes”. Man dör en otroligt jävla massa gånger (och förlorar alla nyligen insamlade erfarenhetspoäng varje gång), man blir sjukt frustrerad och man utsätts konstant för sadistiska skämt och fällor (vilket ofta resulterar i game over-skärmen). Men man ger sig inte. Det tilltalar vissa och skrämmer bort andra. Det bör dock erkännas att jag i skrivande stund ej har klarat Nioh men jag misstänker att jag kommer spela det minst ett halvår framöver. Jag har än så länge inte påträffat något som inte tyder på det. Som slutord skulle jag ändå vilja påstå att det äntligen finns ett värdigt tillägg bland Souls-klonerna som tidigare mest bara haft rätt undermåliga wannabies (med undantag av något 2D-spel). Nioh är så bra att den här oäktingen faktiskt borde ingå i Souls-familjen. Inte lika bra som Dark Souls 1 och 3, men i samma klass som 2:an. 4 av 5

# # # # # # #

2017-12-13