Vad händer på spelmarknaden? Finns det några synbara trender?Härmed ska vi ägna lite tid åt att analysera spelåret 2017 i sin helhet.

År 2017 har åtminstone varit ett av de mer torftiga år för spelentusiaster med utvecklad smak. För den mer flyktige spelaren har det dock funnits en hel del guldkorn. Tyvärr tillhör jag själv inte den sistnämnda gruppen utan har spelat alldeles på tok för mycket för att tåla fantasibrist och mediokeritet i min spelflora. Just fantasibrist och mediokeritet råder det heller ingen brist på.

Resident Evil 7 var visserligen inte så dåligt och bjöd på några ovanliga inslag för franchisen men inte mycket nytt för oss som har spelat liknande spel. Det efterlängtade episodiska Hitman försökte nå tillbaka till sina rötter men misslyckades (enligt mig) grovt då spelet envisades med att hålla spelaren i handen konstant. I slutändan var det dock ett godkänt spel. For Honor blev långt ifrån den nyskapande och intressanta svärdsstridssimulator det utmålat sig som, och minst sagt; tokfloppade. Sniper Elite 4 dök upp och försökte flörta lite med Farcry utan samma budget men i slutändan passerade det relativt obemärkt liksom sina föregångare. Telltale Games fortsatte att spotta ut olika cash grabs, bl a i form av The Walking Dead: A New Frontier, som bara bevisar att de inte ens orkar anstränga sig mer. Ubisoft gjorde i princip samma sak med den stackars hädangångne Tom Clancy, och försökte men misslyckades med att reparera skadan efter The Division nu med Tom Clancy´s  Ghost Recon Wildlands men bet i gräset. Exakt samma giriga attityd hittade vi också hos Bioware där Mass Effect: Andromeda föga imponerade.

Min egen högoddsare för 2017: Torment: tides of Numenera, den andliga uppföljare till det mästerliga Planescape: Torment nådde inte heller upp till samma standard som önskats rent kvalitetsmässigt. Där föregångaren fullkomligt sprudlar av personlighet, filosofi och kreativitet kändes Numenera mer som en krystad och hafsig fan-reboot. Istället visade sig märkligt nog Divinity: Original Sin 2 vara årets bästa RPG.

Dishonored 2 visade sig vara mer av samma och aningen mer oinspirerat än sin föregångare. Att de dessutom hävdar att man kan ta sig genom spelet utan att döda någon underlättas inte heller av att AI:n är så korkad att de dödar varandra åt en. Inte heller Wolfenstein II: The New Colossus var något nytt även om det i hög grad var spelbart.  Här vinner istället Prey priset som årets bästa förstapersonsspel i sin ambition att hylla System Shock, även om det inte riktigt höll hela vägen. Storyn var i synnerhet medioker och oinspirerad men det drog dock inte ner helheten avsevärt.

Nioh blev slutligen en quickfix för alla Dark Souls-knarkare där The Surge misslyckades grovt.

En märklig titel var även Observer som var mer intressant än bra. Om man gillar Blade Runner och Rutger Hauers röst får man dock sitt lystmäte.

Efter lång väntan färdigställdes äntligen The Long Dark men för den som fullkomligt spelat sönder betan (undertecknad) tillkom inte överdrivet mycket. Cuphead kom och segrade men årets indie blir nog ändå Thimbleweed Park som gjorde en föråldrad spelstil så väldigt spelbar igen.

Slutlig dom: Året var okej men fantasilöst och saknade exceptionella titlar. Det känns som att de större spelföretagen är livrädda att testa något nytt.

/Johan Enocson

# # # # # # # # # # # # # # # # #

2017-12-28