Den som tror att 70-talets våg av ”Grindhouse” och exploitation är över, har fel. Den som anser att Vince Vaughn är en talanglös komediskådis utan karisma eller charm bör tänka om. Beviset stavas Brawl In Cell Block 99. 

Denna film dök upp från ingenstans som en dold pärla tidigare i september förra året på Toronto International Film Festival. Själv uppmärksammade jag den en månad senare efter att ha sett en recension på YouTube om den där den belönades med rätt högt betyg. Lägg till att mottagandet på filmfestivalen också varit allt annat än ljummet och intresset höjdes därför än mer. Nu har jag äntligen fått se filmen, med denna fantastiska titel, och har mer eller mindre bara ros att ge.

I Brawl In Cell Block 99 får vi träffa Bradley Thomas (Vince Vaughn), en före detta boxare, tillika småkriminell, som omgående i den inledande scenen får sparken från jobbet. För att kunna försörja sig själv och sin fru, och senare också en kommande bebis, beslutar han sig för att kontakta en gammal kontakt som sysslar med narkotika och därmed börja jobba som langare för honom. Allt fungerar fint till en början. Pengarna rullar in och både hus och bil blir allt dyrare och finare. Små småningom händer dock det oundvikliga där Bradley åker dit efter en misslyckad affär. Och det är här filmen börjar på riktigt. Brawl In Cell Block 99 är en fängelsefilm av de äldre och därmed finare slaget som osar 70-tal och övervåld. Väl inne i finkan blir Bradley kontaktad av de skumma typer som han gjorde affärer med när allt gick åt skogen, som anser att han är skyldig dem efter misslyckandet. De kidnappar hans fru och lovar att släppa henne fri efter att han har haft ihjäl en fånge som sitter på avdelningen för de värsta typerna. Filmen blir här en våldsfest där den före detta boxaren får utnyttja sina nävar för att skapa så mycket kaos som möjligt för att nå sitt mål.

 

Som jag skrev inledningsvis är detta en hyllning till explotiation- och ”Grindhouse”-filmerna från 70- och 80-talet. Vince Vaughn gör utan tvekan sitt livs roll som den iskalla Bradley Thomas, som är lika psykopatiskt som han är kärleksfull, både för sin familj och sitt land. Han försvinner i rollen och det är svårt att se spår av den där fjompen som gjort så många taskiga komedier sen sent 90-tal.

Mitt största problem med filmen är dess tempo som kan bli lite slött och utdraget ibland. Trots att det här är en fängelsefilm dröjer det först till andra akten innan vi faktiskt kommer till fängelset. Jag förstår att detta görs för att utveckla karaktärerna då denna film i största drag faktiskt är en karaktärsstudie mest av allt. Men det hade kunnat ökas på något i min mening. Titeln och handlingen till trots innehåller filmen dock inte allt för många våldsscener, vilket tempot och karaktärsscenerna är att beskylla för som sagt. Men när filmen väl går in i sina fightscener skruvas våldet och blodet upp till max. Varning till känsliga tittare då dessa scener är väldigt brutala. Jag älskade dock dessa scener då de använde sig av gammaldags teknik. Här rör det sig om dockor och armproteser som krossas och styckas. Inget CGI-blod här inte.

Avslutningsvis kan sägas att detta är en film som har ett bra skådespeleri och bra regi av S. Craig Zahler, som jag för övrigt inte kände till sedan tidigare, men som jag definitvt kommer hålla ett öga öppet för i framtiden. Ser efter lite efterforskning att han jobbar på en ny crime-film för tillfället med samma cast som medverkade i denna plus Mel ”Crazy Mel” Gibson. Det är definitivt något jag kommer stå redo att spana in. Lägg till en kul premiss, praktiska effekter och att den gamle 80-tals räven Don Johnson dyker upp i en roll och detta slutar långt över godkänt för mig.

Betyg blir 4 av 5

// Niko

# # # # # # # # # #

2018-01-24