Vild utomhuslek eller stillsam inomhuslek? Frågan har ställts i olika former med varierande kontextuell betydelse. Hur har då idealen förändrats tillsammans med medierna? Vi tar härmed en närmare titt på hur det har sett ut, ser ut och kan komma att se ut.

En lång tid var idealbilden av en pojke synonymt med ett ordentligt, väluppfostrat, lydigt, tyst och menlöst mähä. Givetvis påverkade kyrkan utformningen av denna idealbild att göra då kyrkan länge hade mycket med undervisningen av just pojkar att göra, eller åtminstone påverkade hur sådan uppfostran skulle ske. I takt med att nationalromantiken fick ett allt större fotfäste i den västerländska kulturen kom dock vissa förändringar att infinna sig när det gäller detta ideal. Framåt slutet av 1800-talet började man i t ex litteratur kunna skönja helt annan sorts pojke. Denna pojke frodades i utomhusmiljöer, vilka var miljöer som kunde bemästras, till skillnad från t ex hemmet och skolan där andra maktförhållanden, lagar och förordningar gällde. Pojken var en primitiv, smutsig, okammad och irrationell vilde som framförallt frodades utomhus genom busstreck och att testa gränser. Han blev på detta sätt mer väl bevandrad i livets stora frågor, t ex orsak och verkan, handling och konsekvens (läs ”streetsmart”) och kunde tillskansa sig värdefull kunskap sedan användbar i vuxenlivet. Vissa började även argumentera för att man borde dra ner lite på barnaga och bestraffning då en sund pojke ansågs vara naturligt vild (och inget lydigt, stillsamt, välkammat mähä). Tom Sawyer och Huckleberry Finn, och senare; Anderssonskans Kalle är bara några exempel på detta. Den sistnämnde hjälpte även till att etablera idealbilden av en ”klämmig”, busig men välmående och sund pojkes symboliska idealvapen, d.v.s. slangbellan. Slangbellan återkommer även senare hos flera andra liknande figurer, t ex Bart Simpson och Dennis the Menace.
Hursomhelst. Denna idealbild kan sägas vara intermedial då den återkommer i litteratur, tecknade serier såväl som film. Den återspeglades och återkom helt enkelt i kulturen.

Ungefär framåt 1980-talet kom dock denna ”Rousseauanska” pojkbild att utmanas av ett nytt medie, d.v.s. ”skärmarna”, eller ja, snarare flera om man vill separera PC från TV-spel. Här bör det även noteras att spelutbudet på denna tid främst fokuserade på pojkar, likt tecknade serier också länge hade gjort. Helt plötsligt ville många pojkar inte vara ute längre, något som dagmammor, föräldrar, skollärare och bibliotekarier självklart förfärades över. En moralpanik uteblev dock då vågen inte kunde uppfattas som lika utbredd som t ex serieläsandet, där verkligen alla läste serier. Visst såg man också fortfarande pojkar på fotbollsplanerna och visst pallades det äpplen. Visst byggdes det trädkojor och visst lades det fortfarande smällare i brevlådor.

Nåväl. I takt med att spelkonsolerna blev allt mer vanliga och mobila kom gradvis allt fler att sluta upp kring moralentreprenörernas symboliska korståg om begränsade skärmtider. Inte bara spelen utan även det allt vanligare world wide web tycktes oroväckande, och dessutom fanns det ju en massa porr där! Sociologer, bibliotekarier, lärare och t ex hjärnforskare på Karolinska sjukhuset ondgjorde och ojade sig över fasorna med skärmar och spel. Vissa internationella resande i skrämselpropaganda drog fulla folkets hus här och var i landet. Slutligen när smartphonen och surfplattorna gjorde sitt inträde i var pojkes hand tycktes den sociala oron mogen att brisera. Och visst spelade den där Anders Behring Breivik World of Warcraft?

Istället hände något oväntat. Allt fler utbildningar i spelskapande och speldesign dök istället upp på högskolorna. Man började undersöka nyttan av spel inom vården. Smartphones och surfplattor började dyka upp och användas på muséer och finare konsthallar (t ex Liljevalchs vårsalong som också hade smartphoneorienterade verk). Snabbt utvecklades även spel och appar som faktiskt fick tillbaka pojkar till utomhusmiljöer igen. Man kunde med mobilens hjälp fånga Pokemons, döda zombies och geotagga platser på alla möjliga sätt. Den sociala oron blev i och med detta ännu mer avtagande (även om det bör inflikas att viss panik har infunnit sig över att geotagging medför att man ibland inte ser sig för i trafiken eller sin omgivning). Man kan här dra in (den lyckligt ovetandes) filosofen Immanuel Kant i det hela och dennes idéer om en ständigt fortskridande kultur. Kant menar att kultur strävar efter ett medelvärde, eller en förening mellan den disciplinerade kulturen och den fria, förnöjsamma kulturen. När det gäller skärmanvändandet tycks ju detta vid första anblick faktiskt ha hänt, eller är åtminstone på väg att hända i vissa avseenden. Idealbilden av den ”klämmige” pojken fanns märkligt nog också kvar (om än lite uppdaterad). Numera är han dock ej beväpnad med slangbella utan istället med en Iphone. Och visst är det fullt naturligt om denne kanske försöker hacka sig in på en och annan myndighet, någons sociala mediekonto, trollar någon på nätet eller trillar ner för ett stup i jakt på en Pokemon. Pojkar är pojkar och de får säkert någon nytta av allt när de växer upp.

# # # # # # # # # # # # # # # # # # # # #

2018-01-24