Jag hatar ordet, men ”Vabruari” har anlänt i högform. Febern är febril och snoret sprutar. Streaming är tidens budord, d.v.s. om ditt snoriga barn har somnat. Läs vidare om du inte har hunnit med att undersöka årets nya utbud. Sex av svaren på dina frågor om vad som är sevärt just nu (och motsatsen) finns här.

The Ritual (2018) Netflix
The Ritual är rätt kul om man är road av att se ett gäng britter bli ”Blairwitchade” i svenska skogar. Den som förväntar sig något nytt förtvivlar dock, likaså den som förväntar sig lite natursköna vyer. Faktum är att det finns bättre återgiven svensk natur på Youtube, gjord av amatörfilmare. Som lågbudgetnaturskräckis måste jag dock säga att den faktiskt håller måttet någorlunda. Att den dock är lite korkad hör ju liksom till genren. Underhållande bagatell som säkerligen gick under arbetsnamnet ”The Swedish Hills have Eyes (from a british perspective)” när den filmades. Betyg blir därför 3/5. Plus för arga skrikleken alldeles i slutet.

Godless S1 (2017-) – Netflix
Godless har en dålig inledning, det skall icke förnekas. Det tar ca tre avsnitt innan den biter. När den väl har gjort det finner man som tittare dock en western av ett mer klassiskt snitt, d.v.s. innan Hell on Wheels och Deadwood. Här finns det mer svartvita koncept som goda och onda vilket kan kännas rätt uppfriskande i en tid av gråskalor. För någons som gillar med klassiska westerns där hjältarna är hjältar och skurkarna är skurkar (Jeff Nichols) funkar den finfint. 3,5/5 eller kanske en svag 4/5? Lite osäker…

Damnation S1 (2017-) – Netflix
Ännu en western, eller åtminstone nästan. Damnation fokuserar dock på klasskamp mot storföretagen/bankerna och 1930-tal men är förlagd till landsbygd vilket gör att den känns och spelar som en western. Trots politiskt intressanta teman är Damnation verkligen skittrist första halvan av säsongen. Mot slutet tar den sig dock ordentligt men transportsträckan är extremt lång. Logan Marshall-Green räddar dock showen trots otacksam roll. Betyget blir i slutändan 3/5, då den börjar på 2/5 och slutar på 4/5.

The Cloverfield Paradox (2018) – Netflix
Personligen tyckte jag att Cloverfield var milt underhållande (3/5). 10 Cloverfield Lane var närapå ett mästerverk (4/5), dock mestadels på grund av John Goodmans insats. The Cloverfield Paradox däremot är ren och skär dynga (1/5). Den är tondöv, irrationell och inkonsekvent samt saknar i princip allt en bra film bör ha. Till dess försvar bör det dock tilläggas att den har en bra scen som skulle ha gjort Sam Raimi (under Evil Dead-tiden) glad. Detta betyder dock ungefär lika mycket för filmens kvalitet ifråga som för svenska filmen Blodsbröder (2005) när Ken Ring bajsade i en motorcykelhjälm, d.v.s. inte ett skit. Kanske inte världens bästa liknelse men men…

It´s the End of the Fucking World S1 (2018) – Netflix
Its the end of the fucking world är faktiskt mycket bättre än jag trodde. Den lyckas också hålla hög genomgående kvalitet utan större transportsträckor även om man sett många saker förr. Betyget blir 3,5/5 på grund av att jag är en gammal gubbe och har sett för mycket. Hade jag varit helt obevandrad i Thelma & Louise-liknande teman (och yngre) hade betyget förmodligen varit högre.

Electric Dreams S1 (2017-) – Viaplay
Electric Dreams kan kortfattat beskrivas som en Philip K. Dick-orienterad Black Mirror-serie. Ensemblen de lyckats samla ihop är dock minst sagt stjärnspäckad men ändå får man B-känslan. Det bör här noteras att den känns mindre genomarbetad än Black Mirror men vinner mer på ren charm och entusiasm. Betyget blir därmed en svag 3/5. Extra pluspoäng för den märkligt castade Steve Buscemi i en värld med halvgrisar/halvmänniskor. Som Scifi-nörd gillar jag serien skarpt men tekniskt bra är den icke.

# # # # # # # # # #

2018-02-11