Inferno / Desert Heat / Coyote Moon inleds med en prärievarg som ylar och ett citat som påstås vara från någon gammal saga från amerikanska urinvånares folktro. De första rörliga bilderna därefter är på en barbröstad Jean Claude van Damme åkandes på en motorcykel i Mojave-öknen. Redan här kan man ana vad som komma skall. Inferno är en bortglömd gammal van Damme-rulle, en kulturprodukt från en svunnen era då häftig machoistisk kampsport-action var betydligt viktigare än bra skådespeleri och genomarbetade narrativ utan logikluckor. Hur blir det då om man analyserar den ur ett modernt västerländskt kulturanalytiskt perspektiv?

Handlingen skulle kunna vara skriven av en hormonstinn tonårig pojke och följer den klassiska machoistiska pojkboksformulan ”den starke modige riddaren dräper draken och räddar prinsessan som därefter givetvis förälskar sig i honom per automatik”. Här återfinns med andra ord starkt föråldrade ideal och koncept vad gäller både genus och etnicitet. Den är i mångt och mycket ett barn av sin tid, även om det bör påpekas att Van Damme-eran gick mot sitt slut här och hade uppnått sin kulmen redan i början av 90-talet med filmer som Bloodsport (1988), Kickboxer (1989), Street Fighter (1994) och Universal Soldier (1992). Som en del av kampsportfilmsgenren (filmer som gavs ut direkt på video) kan den även ses som vagt länkad till debatten om videovåld som pågick under 80-talet i Sverige då den kan placeras i detta fack (d.v.s. det fack där det satsas mer på koreograferat våld än manus och skådespel). Inferno sticker dock ut med att den framstår som äldre än den faktiskt är. Detta kan dock härledas till regissören John G. Avildsen, vars storhetstid infann sig långt tidigare med filmer som till exempel de första tre filmerna om Karate Kid (1984, 1986, 1989) samt Rocky (1976), filmer som också följer den klassiska pojkboksformulan (ovan nämnd). Tilläggas bör även det faktum att filmens handling i viss mån parafraserar friskt på Akira Kurosawas Yojimbo (1966), något som även kommenteras i filmen på ett metahumoristiskt sätt. Som kulturprodukt betraktad är Inferno adresserad till unga pojkar (tonåringar) med ett behov av spänningsfiktion. Här kapitaliseras också på det faktum att videoapparat numera finns i varje svenskt hushåll. Formmässigt sett skiljer den sig inte nämnvärt från tidigare pojkfiktion och handlingen skulle likaväl kunna fungera i seriemagasinsform såväl som forna tiders ”indianbok”. Inferno är med andra ord långt ifrån ett postmodernt verk. Istället är filmen starkt traditionell och kan ses som normerande vad gäller idealbilden av mannen som unga pojkar/killar/män tar till sig.

I Inferno spelar Van Damme en plågad, alkoholiserad f.d. soldat vid namn Eddie Lomax som söker efter sin gamla vän från armétiden Johnny Sixtoes (Danny Trejo) för att ge bort motorcykeln samt säga farväl och få dennes ”tillstånd” att ta livet av sig. Skälet till detta är att Lomax är plågad av alla krigsminnen och människor han har dödat. Nu går det dock inte så långt. Lomax pausar i öknen för att dricka lite, prata med sina synvillor (Johnny Sixtoes) samt i ett extra alkoholindränkt tillstånd panga lite omotiverat med sin pistol. Detta går inte obemärkt och några hårdingar från trakten kommer, misshandlar honom samt stjäl både vapen och motorcykel. På DVD:omslaget står det ”De stal hans vapen, hans motorcykel och hans liv. Nu tänker han ta tillbaka allt – i den ordningen”. Detta är faktiskt inte helt missvisande och för de som tidigare har sett en van Damme-rulle står det klart hur detta skall gå till, d.v.s. med våld. Genom ett sammanträffande, typiskt för filmvärlden, är Johnny Sixtoes ute och går, hittar sin halvt sönderslagna vän, för honom till sin bostad där han får läka. Här manifesteras också exotiseringen av ”indianen”. På omslaget framgår det tydligt att Johnny Sixtoes är Lomax ”indianvän” och i filmen förses denne med klart exotiserade egenskaper såsom kunnighet inom läkekonst, spirituell andlighet (här ska det talas med månen, lyssnas på vinden m.m.). I övrigt spelas det på en stark machoism och det står klart att filmen vill framhäva båda figurerna som ”krigare”. Vid ett tillfälle sjunger till och med Sixtoes (eller ja, försöker sjunga) om ”cigaretter, whisky och vilda kvinnor” på ett sätt som förmedlar att dessa är symboler synonyma med det sköna livet samt de ultimata attributen för njutning. Här pratar vi också i termer av starkt idealiserade idealtyper som i sin tur formar filmens idealbild av mannen (genom mannens längtan och att denna längtan gör honom till en ”riktig” man).

Efter tillfrisknandet ger sig Lomax av för att söka rätt på motorcykeln (så att han kan ge bort den som han hade tänkt innan han dör). Han anländer därefter i en sömnig stad med ett veritabelt menageri av udda men platta karaktärer (som i egentlig mening bara är summan av sina attribut). Lomax komme Lomax in som hjälten i flera situationer och blir successivt vän med flera av stadens karaktärer genom att frigöra de från traktens hårdingar med hjälp av våld. Här presenteras även protagonistens föremål för kärleksintresse, servitrisen Rhonda, vars största (och förmodligen enda) karaktärsdrag är att hon bakar en god äppelkaka.

Det står även klart att staden har problem med två rivaliserande gäng. Här återfinns också narrativets nyckelelement då den stulna motorcykeln har hamnat i ett av gängens ägo. Med list spelar Lomax till en början ut gängen mot varandra. När de förstår att de blivit lurade ger sig de istället på honom. Lomax är dock inte ensam. Johnny Sixtoes, samt de nyfunna vännerna i staden ligger i försåt för busarna. Att Lomax förut tänkte ta livet av sig för att han hade dödat för många människor tycks vår hjälte nu helt ha glömt och efter en del eldstrider (där bl a Sixtoes dör för dramatisk inverkan) avslutas slutligen det hela i en närstridsduell mellan Lomax och siste överlevande skurk som givetvis Lomax segrar i. Slutligen förenas han med sin kärlek Rhonda (hon med äppelpajen) och de åker iväg i solnedgången tillsammans. Johnny Sixtoes spöke åker bredvid på motorcykeln han skulle få. Detta grundas givetvis i ett exotiserande av indianer och det underförstådda faktum att indianer är kopplade till mysticism och magi. Eftertexter följer till tonerna av en power ballad. Slut.

Överlag är Inferno också full med ideologi om man vet var man ska leta. Idealmannen är muskulös, snygg, solbränd samt kan bruka våld om så krävs. Kvinnor är underdåniga det patriarkala systemet (även om de kan vara starka), ”lantisar” är enkla, korkade och saknar egentlig ambition och drivkraft att kunna bli något, ”indianer” besitter transcendental, spirituell och mysticistisk kunskap samt är mer i kontakt med naturen än den vite mannen. Märkligt nog passerar filmen med nöd och näppe Bechdel-testet då den har flera namngivna kvinnliga rollfigurer varav åtminstone två pratar med varandra om något annat än män vid i alla fall ett tillfälle (de pratar då om ekorrar). I övrigt fungerar de kvinnliga rollfigurerna i princip mest som accessoarer för att framhäva protagonistens manlighet (förutom när de deltar i någon action-scen genom att slå något i huvudet på någon man). Överlag är samtliga också lättklädda och har modellutseende (förutom en äldre kvinna i pensionärsålder). Deras kommentarer och repliker kretsar även främst kring vad männen gör eller inte gör. Några HBTQ-personer återfinns däremot inte alls i filmen. Detta kan dock ses som relativt normalt vad gäller denna genre (machoistisk action-genre) och tiden (1999) även om det ibland kunde förekomma. Här är det framförallt en heteronormativ machoistisk idealbild som står i fokus. Mannen är beskyddaren, den noble krigaren, den som får saker gjorda, den som får de vackra kvinnorna. Med andra ord ganska lik James Bond – den naiva pojkdrömmen.

Staten finns ej representerad då filmen utspelar sig i en laglös miljö, däremot har protagonisten egenskaper som brukar tillskrivas en (rättvis) stat. Lomax representerar här idealen rättvisa, lag och ordning samt godhet i allmän mening enligt kristen etik. När det gäller ”vi” och ”dem”-binärer är det de kriminella gängen som är ”dem” och de laglydiga och rättrådiga invånarna tillsammans med protagonisten som utgör ”vi”. Folk på landsbygden får sig dock en känga i form av representationer överlag, oavsett om de tillhör kategorin ”onda” eller ”goda”. Attribut som tillskrivs är bland annat inavel, dumhet, fulhet, omodernitet, girighet, chauvinism, rasism, homofobi, underutvecklad språkförmåga, droganvändande, vapenentusiasm, alkoholism, ovetenskaplighet, stark religiositet, trista framtidsutsikter m.m. Överlag är det Cowboy-hattar, bandanas, hockey-frillor, flanellskjortor, linnen, cowboyboots och militärfärger som utgör filmens garderob och mode. På många sätt är det totala nidbilder det är frågan om även fast det hos vissa karaktärer finns positiva drag också. Huvudsakligen rör det sig om rena stereotyper och ingen gör egentligen något som inte förväntas av dem. Karaktärernas habitus är med andra ord synligt på utsidan av dem. Att riktiga individer är komplexa ges med andra ord inget utrymme för här.

När det kommer till etniska representationer är filmen aningen mildare (och mer underutvecklad). Huvudsakligen är alla vita amerikaner utom tre karaktärer. Den första är Johnny Sixtoes som tidigare har nämnts. Denne är som sagt en högst exotiserad version av amerikas urbefolkning, förknippad med mysticism och spiritualism. Att Danny Trejo som spelar Sixtoes inte alls påminner om, eller ser ut som en stereotyp ”indian” bidrar också till att framhäva det konstlade och onaturliga i framställningen. Att han inte heller är någon skådespelare av rang hjälper också till. I övrigt återfinns Mr. Singh (Vincent Schiavelli), ägare av baren ”Bomb Bay”, vars enda framträdande attribut är att han och talar med indisk brytning (eller snarare försöker få till en indisk brytning, vilket lyckas mindre väl) samt är rädd för gänget som hänger i hans bar. Slutligen har Pat Morita (Mr. Miyagi från Karate Kid) en mindre roll som en godmodig äldre herre men här läggs ingen vikt alls vid hans asiatiska ursprung. Överlag framhävs, förutom Sixtoes, inga speciella etniska aspekter. Att Van Dammes helamerikanske hjälte Lomax givetvis bryter på franska, att Sixtoes ser ut och låter som en latino från Los Angeles och Mr. Singh som en New Yorkare som försöker prata med indisk accent talar även sitt eget språk.

Nu har denna kulturprodukt agats så mycket att det kan behövas några mildrande ord för att försvara dess existens. Först och främst hör denna film till kategorin ”så dåligt att det nästan är bra”. Även skådespelarna verkar vara medvetna om att de befinner sig i en rätt tafflig produkt, något som inte hindrar de att faktiskt verka ha rätt kul under produktionen då en märklig entusiasm lyser igenom. Filmen är också den sista John G. Avildsen gjorde innan sin död vilket också gör att filmen kan ses som ett stycke filmhistoria. Personligen så gillar jag den skarpt även om jag inte förstår varför.

# # # # # # # #

2018-03-09