För att sparka igång det nya året på riktigt har streamingjätten Netflix lagt alla kulor i samma bägare och storsatsat. Den kritikerrosade romanen Annihilation har gjorts om till långfilm och äran har fallit till den gamla kioskvältarförfattaren Alex Garland  att göra det till verklighet. Garland gjorde sig ett namn som regissör först för fyra år sedan i och med den helt fenomenala Ex Machina. Annihilation är dock inte en ny Ex Machina, men den håller måttet och i egenskap av en trippig skräckfilm är den mer bekant med tidigare filmer som Garland författat manus till och som gärna lämnar åskådaren med en mustig skål huvudbry.

Filmen utspelar sig i en alternativ nutid där ett stort skogsområde någonstans i USA förvandlats till en LSD-dränkt hippiefestival till följd av ett kometnedslag. Den bara växer och växer och slukar allt och alla i sitt böljande trance-skimmer. De som varit på ett rave någon gång förstår säkert. Skämt åsido. Skimret som tagit över skogen böljar dock verkligen i psykedeliska färger och mönster och tillåter varken insyn eller radiokommunikation. Ingen som trätt in i skimret återvänder och området fortsätter att växa och sluka allt som står i vägen. Tills det att en man faktiskt återvänder och vacklar över tröskeln till sin hustrus sovrum. Han har vid det här laget förvandlats till ett minneslöst kolli som balanserar på dödens dörr. Hustrun porträtteras av Nathalie Portman och som huvudrollsinnehavare blir det hennes uppgift att ge sig in i skimret tillsammans med ett litet gäng forskare och ta reda på vad som hänt honom och vad som driver detta mardrömsparty i skogen.

Jag är svag för såna här domedagsberättelser och låter mig mer än gärna luras av relativt svaga stories med lika många hål som en svensk landsväg. Jag har dock inte läst boken som filmen utgår från men av vad jag förstått så gör Garland en ganska fri tolkning av källmaterialet. I det här fallet är berättelsen i all väsentlighet mest en bakgrund till en större samhällskritik och filosofiskt flum som jag låter tittaren själv tolka. Det ser dock bra ut och det flower power-tema som råder i den muterade skogen blir ganska obehagligt i kontrast till det bakomliggande djävulskapet som kantar resan forskarna ger sig av på. Specialeffekterna är stundtals riktigt bra och tjänar sitt syfte väl, men de är dock inte i klass med det bästa Hollywood har att erbjuda. Det är kanske just därför som de i farten lyckats få till det fulsnyggaste filmmonster världen skådat sedan Tusk. Enter: Manbearpig.

Hantverket i Annihilation är i det stora hela väl utfört. Castingen har gjorts rätt och rollerna spelas någorlunda övertygande. Undantaget här är ironiskt nog den andra svensk, efter Alicia Vikander, att debutera i en Garland-rulle, nämligen Tuva Novotny, vars karaktär är helt försumbar. Nathalie Portman spelar en komplicerad roll med dubbel natur och gör detta relativt väl. Hennes make Kane (jag ser detta som en referens till karaktären ur Alien med samma namn och ni förstår varför när ni ser slutscenen) spelad av Oscar Isaac är dock fenomenal i sin minimalistiska tolkning och är den enskilt obehagligaste figuren i hela sagan. Fotot är inget nytt under solen men där det audiovisuella skiner är istället i ljuddepartementet. Soundtracket är underbart och effekter så väl som musik är träffande, suggestivt och välplacerat och följer ingen strömlinjeformad mall. Det blir stundtals lika trippigt som det visuella och förhöjer det senare på grund av det.

Filmens stora styrka är dess omfattande idégrund och den vilda fantasi som kantar så väl berättandet som det underliggande budskapet där det går att tolka in så väl kritik mot den kapitalistiska ekonomin som postkolonialism och människans inneboende självdestruktivitet i. Denna tankspriddhet och vilja att få in så många element som fysiskt möjligt i en tvåtimmarsepos blir också filmens svaghet. Det blir spretigt med stundtals helt osammanhängande logikglapp och sammantaget förlorar filmen på viljan att fånga in så mycket som möjligt. Filmen badar i referenser från den popkulturella fauna Garland, och undertecknad, fostrats i och lånar friskt från både höger och vänster vilket förstås också kommer glädja många sci-fi nördar. De enskilda delarna för sig är inte dåliga men tillsammans gör de att man tappar tråden. Filmens slutscener, som i sig är helt fantastiska och filmens definitiva höjdpunkt, hade nog kunnat bli så mycket bättre om Garland kunnat berätta en samlad historia. Oavsett vad så går det inte ta ifrån honom att han skapat en originell och gripande berättelse som inte liknar något annat just nu. Den agerar som en oförlåtande spegel på sin samtid, en resa kantad av färgsprakande självdestruktivitet mot en nalkande undergång.

 

2018-04-09