Att analysera film från 1999 har vi gjort tidigare här på sajten så vi fortsätter med en film som de flesta känner till; Sam Mendes film American Beauty. Hur framstår denna kulturprodukt om den får bli analyserad med hjälp av moderna västerländska kulturanalytiska metoder? Med stor risk för spoilers gör vi härmed ett fåfängt försök till att undersöka detta.

American Beauty är främst en film om en manlig ålderskris ur ett vitt medelklassperspektiv (även om den innehåller betydligt fler teman). Vardagen, karriären, åldern och familjerelationerna börjar sakta kväva den deprimerade familjefadern Lester Burnham (spelad av den numera ringaktade Kevin Spacey) skådespelaren Kevin Spacey. Jakten på en revitalisering leder till en besatthet vad gäller ungdomen och sexuella drömmar, i detta fall med dotterns bästa vän, Angela (Mena Suvari) i vars sexualitet han ser sin egen frälsning. Tillsammans med sin materialistiska och otrogna fru Carolyn (Anette Bening) och sin arga, osäkra och förvirrade dotter Jane (Thora Birch) utgör Burnhams en dysfunktionell kärnfamilj i en vit medelklassförort.

Förorten familjen Burnham bor i saknar namn och skulle kunna vara belägen lite var som helst. Några definierande platsspecifika attribut saknas till största del förutom de klassbestämda och etniska attributen samt det amerikanska språket, och några mindre kulturella saker som kan tyckas vara väldigt amerikanska som t ex ”cheerleading”. Med andra ord siktar produkten på att skapa ett igenkännande genom att vara så bred som möjligt på dessa punkter utan att ge sig på specifik karaktäristik. Här satsar sändarna/producenterna på en bred igenkänningsfaktor, i synnerhet om man som mottagare/receptor är (1) vit, (2) medelklass samt har uppnått den ålder som krävs för att ha någorlunda insikt i vad teman som (medel-) ålderskris och sexuella drivkrafter innebär i västvärlden (ett ganska brett spektra kan det tyckas). Något som däremot känns lite märkligt är det faktum att det råder total avsaknad av etniska representationer utöver vita människor (men det kan bero på min egen subjektposition då jag aldrig har sett ett sådant samhälle). I American Beauty är samtliga karaktärer vita (vilket är rätt ovanligt i film nuförtiden) och saknar helt spår av icke-amerikanska attribut, d.v.s. om man bortser från att de flesta karaktärers efternamn verkar härstamma från Storbritannien; t ex Berkley, Fitts och Burnham. Till och med majoriteten av filmens soundtrack spelas av vita människor (minus t ex Bill Withers). Överlag så känns det dock som att filmen aktivt försöker undvika något samtal om etnicitet då den har siktet inställt på helt andra ämnen och frågor rörande västvärldens medelklasskultur. Här ligger fokus på att få in så mycket av den amerikanska vita medelklassens ”whole way of life” på två timmar som möjligt, och samtidigt problematisera detta.


Lester Burnham utgör själva kärnan i filmen, samt kan beskrivas som narrativets protagonist, dock finns här också flera s.k. ”subplots” (subnarrativ?). Frun Carolyn saknar romantik men klarar knappt att titta på sin make och inleder därför en affär med den självgode och lika materialistiske karaktären Buddy (Peter Gallagher), något som dock slutar illa. Familjen får även nya grannar och den osäkra dottern förälskar sig i den nyinflyttade lite udda marijuanalangande grannen Ricky (Wes Bentley), en ung man med viss historia av psykisk ohälsa och som även har en fascination för att se på livet genom sin filmkamera. Ricky har också vissa problem med sin auktoritäre far den högerkonservative Frank (Chris Cooper) som har en minst sagt nitisk syn på disciplin vilket delvis förklaras med att Frank är yrkesmilitär (hans syn på disciplin förklaras också med att han är rädd att förlora kontrollen). Ricky börjar även sälja marijuana till Lester, som i ett försök att känna sig levande (och ung) igen regelbundet börjar röka på. Lester börjar även träna för att komma i form och samt säger upp sig och tar jobb på en snabbmatsresturang (för att komma tillbaka till en tid när allt var enklare och mindre ansvarsfyllt, d.v.s. en handling som grundas i en romantisering av ungdomen och en kritik av vuxenlivet). När det gäller filmens karaktärer överlag kan man i många fall se klart hur habitus har en tydlig inverkan på handlingar, hur de navigerar kulturellt och socialt (även om vissa karaktärer är mer utmejslade än andra). Kortfattat diskuterar filmen roller, och varför de medför att karaktärerna gör som de gör. Överlag finns också många sociala och kulturella strukturer tydliggjorda genom hur karaktärerna återspeglar dessa genom sina handlingar. Här återfinns också en mängd sanningsregimer som i sin tur illustrerar karaktärernas tänkande, även om det skall tilläggas att de flesta karaktärerna konstant söker efter sanningar och identiteter och är generellt sett ganska vilse i tillvaron. Detta kan i sin tur ses som kritik mot normer, konventioner och hur kulturen i vissa fall tvingar sig på människan.

Rädslan för att vara vardaglig och/eller medelmåtta återkommer på olika sätt som drivkraft hos flera av filmens kvinnliga karaktärer och här finns även flera exempel på att genus och klass samverkar med varandra (intersektionalitet). Carolyn känner t ex att hon måste vara perfekt och lyckad ända uti fingerspetsarna för att rättfärdiga sin existens. Hon är ett tydligt offer för sin kultur och vill se sig själv som den perfekta ”hem-stylaren” (antagligen genom att ta del av sådan kultur). Lester har också hjälpt henne ekonomiskt för att hon ska få sin mäklarlicens, något som en skilsmässodomstol skulle se på ett specifikt sätt och som skulle kunna inverka negativt på hennes finansiella slutsituation vid en eventuell skilsmässa. Detta kan tolkas som bidragande till att hon inte vågar skilja sig tillsammans med det faktum att hon vid en skilsmässa skulle se sig själv som misslyckad/inte perfekt, d.v.s. genom att hon misslyckats i sin roll som fru (något som förmodligen inte skulle framhävas på samma sätt när det gäller en misslyckad make). Hennes vänstrande slutar även med att hon känner sig utnyttjad och svag. En annan rädsla för att vara en medelmåtta ses även i tonåringen Angela som ser sexuell uppmärksamhet som tecken på att hon är någon/speciell och uppmuntrar det för att stärka sin självkänsla. Egentligen är hon dock väldigt osäker och oerfaren men döljer detta genom en spelad självsäkerhet. Angela representerar här en tonåring som genom kultur har fostrats att tro att mäns sexuella uppmärksamhet är nyckeln till framgång (här ser man t ex delvis kulturens roll i upprätthållande av patriarkala strukturer). Hon uppmuntrar därför Lesters efterhängsna dreglande genom att flörta tillbaka, mest för att hon tror att hon ”borde” det enligt hennes, av kultur formade, syn på hur världen fungerar. Även fast det inte tydliggörs står det klart att Angelas kulturintag har på flera sätt har format hennes genustänkande och därmed kan man dra paralleller till Beavouirs tes om att man inte föds till kvinna utan formas till det.


HBTQ-personer finns representerade i form av de genomhyggliga grannarna Jim och Jim. Deras främsta attribut är att de är välklädda, sociala, trevliga samt joggar. Här går det att fundera på om dessa representativa attribut har någon djupare mening för filmskaparnas syn på homosexualitet eller om de är mer slumpstyrda (ytterligare karaktärsdrag saknas helt hos Jim och Jim). Homofobiska attityder finns dock representerade genom den nyinflyttade auktoritäre högerkonservative colonel Frank, fader till Ricky. Den påstådda tesen om att homofobi ofta har sitt ursprung i en förnekad homosexualitet kommer också till uttryck genom Frank, som hyser motvilliga sexuella känslor för sitt eget kön, något han verkar tro att disciplin är lösningen på, samt tar ut sin frustration över på sin familj. Här står det klart att han dominerar både sin fru på ett tydligt patriarkalt sätt (och är här en representation av den hegemoniska maskuliniteten). Franks initiala roll bryts dock stegvis ned och han får, på grund av ett missförstånd, för sig att Lester är homosexuell och gör därefter ett missriktat närmande som resulterar i hans förödmjukelse. Genom denna framställning visas icke minst filmskaparnas syn på homofobi men också dess västerländska diskursiva egenskaper, likaså återfinns en moraliserande ton som är svår att undgå.

Det går att analysera Lester Burnhams tvivelaktiga agerande på många sätt. Bland annat förs tankarna till Freuds tes om att vi vantrivs i kulturen, i synnerhet när det kommer till hur han gör uppror mot slavmoral och sociala konventioner. På andra sätt illustrerar han främst bara en enkel bräcklig mänsklighet och vår inneboende förmåga att inte alltid lita till logik och förnuft. Jakten på den svunna ungdomen respektive manligheten samt behovet av att känna sig behövd, uppskattad både sexuellt och allmänt ligger dock i fokus. Carolyn har annorlunda sätt att söka bekräftelse än Lester och här kan deras representationer ses som feminina respektive maskulina. Carolyn ägnar t ex mycket tid åt rosorna i trädgården, sitt yttre samt exklusiva prylar till hemmet (t ex dyra soffor och kuddar) medan Lester snarare lyssnar på rebellisk musik, röker marijuana och lyfter vikter. Om man skulle låta karaktärerna byta dessa attribut med varandra skulle normativa värderingar utmanas och den så kallade breda igenkänningsfaktorn hos målgruppen därmed försvagas. Därför väljer antagligen filmskaparen att inte vara normkritisk i detta fall men samtidigt får det till följd att filmen fortsätter att nära dessa ideologier. Filmen är med andra ord inte speciellt könsöverskridande utan har klart definierade maskulina och feminina representationer (även om man kan se en motvillig vilja hos Frank att vara annorlunda). Det bör också noteras att filmen visserligen passerar Bechdel-testet (med nöd och näppe), men bara med ca två scener där kvinnor samtalar med varandra om något annat än män. I övrigt är konversationer mellan kvinnor i filmen främst om män vilket också berättar för tittaren vilka värderingar och ideologier som filmen representerar. Att filmens skapare är män (Sam Mendes och Alan Ball) är här också värt att notera. Att filmindustrin till största del är en kultur där maskuliniteten är, och har varit, i centrum är också en faktor att ta med i sammanhanget då filmtittare har vant sig vid manliga genusrepresentationer (även om dessa representationer stegvis har förändrats under senare år). Att män ofta är kulturellt fostrade till män på samma sätt som kvinnor är kulturellt fostrade till kvinnor kan spela in här då föreställningar om genus blir en produkt av detta.

 

Att filmen i vissa fall var relativt nyskapande för sin tid har dock hjälpt den med att inte kännas helt inaktuell trots att den nu nästan har 20 år på nacken. En spännande jämförelse som kan göras är t ex med Van Damme-filmen Inferno/Desert Heat (som kom ut samma år, och tidigare har blivit analyserad här på denna sajt) som istället följer en mer upptrampad stig vad gäller handling och innehåll. Här är det istället en starkt heteronormativ patriarkal struktur som används tillsammans med exotiserande av etniciteter (”indianer” är andliga och mer i kontakt med naturen än den vite mannen) och narrativ som likaväl skulle kunna ha använts i en klassisk pojkbok, d.v.s. ”modig riddare dräper drake, räddar prinsessan och vinner hennes hjärta”. Inferno/Desert Heat är med andra ord själva antitesen till American Beauty även om båda är kulturprodukter från 1999. Filmens exotiserande av etniciteter kan också härledas till att den är skapad av John G. Avildsen som även har regisserat de första tre Karate Kid-filmerna, vilka man verkligen kan tala om i termer av orientalism (samt ”vi” och ”dem”).


Om man i filmen vill anknyta till t ex Saussure´s teckensystem fungerar ordet, respektive konceptet äktenskap hyfsat. Här är det i första hand tydligt att ordet för Lester och Caroline har lite olika innebörd. För Carolyn är äktenskapet ett nödvändigt ont för att upprätthålla illusionen av att hon är en lyckad individ, vilket är viktigast för henne. För Lester spelar äktenskapet mindre roll när det gäller offentliga sammanhang och är mer viktigt när det gäller själva relationen inom det (även om han i detta fall är ett relativt dåligt exempel när det gäller att praktisera sin syn konsekvent då hans sexualitet drar honom åt olika håll). Här är det betecknade kulturellt skapat (båda Lesters och Carolyns konceptualiserade versioner) och det betecknande själva ordet ”äktenskap”, vilket som vi ser här har olika egenskaper varav båda är skapade genom kultur. I detta fall ger båda karaktärerna sitt bidrag till de samlade konceptuella betydelser av ordet. Dessa betydelser kan även ses som konnotationer då de inte är helt självklara. Här ligger även maktförhållanden i bakgrunden och framförallt ideologi.

Ideologi är även något som American Beauty består av och berör, likaså belyser den vissa sociala och kulturella praktiker som anses konstituera vit medelklass i västvärlden. I många fall är karaktärerna offer för (olika former av) kultur vilket märks i de ideologiska framställningarna. Ett exempel är Carolyns affär med Buddy. Här lever båda enligt en ”karriäristisk” devis som går ut på att för att vara framgångsrik måste man konstant upprätthålla skenet av att vara framgångsrik, vilket dock leder till att Carolyn blir sviken (då Buddy bara upprätthöll skenet även privat). I övrigt bör det noteras att inga karaktärer är lyckliga eller psykiskt välmående under rådande kulturella former (förutom möjligtvis Jim och Jim). Kärnfamiljen får sig här t ex en rejäl känga. Diskursen om sex och makt behandlas i viss mån men här ligger fokus mest på hur sexualitet kan vara kopplat till självkänsla och självbild samt hur människor speglar sig i andra människor och deras sexualitet. I övrigt är livsstilen hos västlig medelklass ifrågasatt på flera sätt. Filmen kan bland annat också ses som en mindre attack på ”consumerism” (saknar bra svensk motpart) och medelklassens materialism, och i det sammanhanget är i synnerhet Carolyn en nyckelfigur med hennes sökande efter materiell lycka. I en scen sitter Jane och Ricky och finner skönhet i en plastpåse som blåser i vinden och representerar ett nästintill diametralt motsatt perspektiv. Även Lester söker lycka i det materiella men för honom främst de ting som för honom representerar en slags eskapism d.v.s. en flykt till ungdom/barndom/en mer oproblematisk tid, t ex en radiostyrd bil. Här återfinns en central, nästan Rousseansk, idé om naturtillståndet samt eventuellt ett subtilt påstående om att människan blir fördärvad av samhället. Även annan kultur är här signifikant, t ex musik och marijuana-rökande. Också företagskultur, i detta fall reklambranschen, kritiseras genom att den presenteras som meningslös och själsdödande på ett lite kafkaeskt vis. En liten detalj till är att företagskulturen innehåller visst mått av ”mansgriseri” i toppen, i och med att en av Lesters överordnade låtit företaget bekosta dennes besök hos prostituerade. Det sistnämnda utnyttjar dock Lester för att utpressa ledningen och ge honom ett saftigt avgångsvederlag medan han samtidigt säger upp sig på ett minst sagt rebelliskt sätt. I detta lyser sändarnas ideologi klart igenom. Vissa mer konventionella element återfinns dock. Att livet antas passera revy innan man dör är ett sådant. I och med Lesters död har så mycket hänt att det framstår som att han får frid och ett lyckligt slut, Carolyn däremot är olycklig in i det sista, något som också som går i linje med hennes karaktär som på flera sätt framställs som mindre sympatisk än Lester. Med andra ord får båda vad de anses förtjäna (enligt sändarna/producenterna) vilket kan ses som ett relativt konventionellt avslut på en film.


Som kulturprodukt är den framförallt relevant för sin tidsera då den representerar många frågor som då var aktuella, och i viss mån fortfarande är det. Framförallt hur filmen illustrerar sin samtids normer (och därmed bidrar till kulturkanon) kan sägas vara det mest värdefulla ur ett kulturhistoriskt perspektiv, i synnerhet då filmen bidrar med sina egna teorier på ”hur” och ”varför” med ett fåtal fall (på ett kvalitativt sätt), som i sin tur massmediernas till mottagaren/tittaren för att bli en del av deras kultur och därmed skapa ett kretslopp (mottagarna ger kulturprodukten mening). Det bör dock tilläggas att de mest substantiella kulturfrågorna som tas upp är av antropologisk och hermeneutisk natur. Samtida estetiska populärkulturprodukter används på ett specifikt sätt. Musiken är i många fall från Lesters ungdom och representerar ungdom och vitalitet för honom. Att en lite udda typ som Ricky nämner kultskräckisen Re-Animator (1985), löst baserad på en H.P. Lovecraft-novell, bör också snarare ses som attribut avsedda att framhäva karaktären Rickys mående snarare än kulturen i sig, detsamma gäller även när det kommer till Carolyns mode-relaterade preferenser. Kvar har vi mode, arkitektur, inredning och bilar men även dessa har förmodligen valts specifikt för att bidra till filmens uttryck.

Att filmen tar sitt avstamp i medelklassen, och därmed lockar medelklassen på grund av igenkänningsfaktorn, gör den också extra starkt klassbunden och de sociala och kulturella företeelserna går inte att betrakta separat. Handlingen kan dock ses som postmodern då den inte följer etablerade traditionella mönster utan går sin egen väg rent filosofiskt samt ifrågasätter ideologi och ett flertal etablerade normer. Här problematiseras bl a det som anses som normalt. Framförallt visar den det smärtsamma när någon avviker från ideologi, i detta fall det normaliserade tillståndet (t ex för Frank och Carolyn). Här söker den också illustrera rådande kulturs känslostrukturer samt problematisera dessa, framförallt genom att visa upp de i termer av ideologiers känslomässiga konsekvenser.


Det bör noteras att filmen i vissa fall förlorar sitt fokus och djup på grund av sitt ständiga publikfriande. En allvarsam poäng kan t ex utebli till förmån för ett skämt. Att filmen är populärkultur producerad av kulturindustrin må ha ett visst korn av sanning i sig, men att kulturindustrin alltid producerar fördummande, antiintellektuell och konservativ kultur (som t ex Frankfurtskolan anser) går däremot här att diskutera. American Beauty är i allra högsta grad en publikfriande och starkt kommersiell vara till formen men fungerar ändå väl på flera filosofiska plan. Därmed faller den utanför (äldre) etablerade ramar för vad som är hög och låg kultur och gör begreppen ointressanta i sammanhanget. Om t ex herrarna Hall och Whanell skulle få säga sitt om filmen som kulturprodukt skulle de förmodligen kategorisera den som god populärkultur snarare än dålig, samt kanske eventuellt mena att den höjer sig över masskultur, d.v.s. om de nu hade accepterat att den kom från Hollywood…

# # # # # # # # # # # #

2018-04-05